Pär Lagerkvists prosa

Då Pär Lagerkvist etablerade under 1910-talet etablerade sig som en traditionsbrytande modernist, var det främst hans expressionistiskt färgade lyrik och dramatik som stod i centrum, även om berättelsesamlingen Järn och människor (1915) tillhör författarens viktigaste verk från denna tid. Från 1920-talet och framåt intar dock prosan en central ställning i författarskapet och i mitten av detta decennium sker ett stort genombrott för prosaförfattaren med böcker som Onda sagor (1924) och Gäst hos verkligheten (1925). Den förra innehåller elva berättelser varav flera blivit klassiska, såsom ”Far och jag”, ”Hissen som gick ner i helvete” och ”En hjältes död”. Den första av dessa handlar om utflykt till landet en tioårig pojke gör med sin far och till att börja med går skildringen i idyllens tecken. Förändringen sker då mörkret faller och pojken blir rädd för det han ser som naturens förvandling till något skrämmande. Pojken upptäcker att fadern inte delar hans rädsla, men också att varken denne eller Gud erbjuder någon tröst. Rädslan ökar ytterligare då ett tåg oväntat passerar och fadern inte kan ge någon förklaring. Här sker också barnets definitiva separation från den vuxne:

 

”Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för.Så skulle denna världen, detta livet, bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörker, som inte hade något slut.”

 

”Far och jag” är en jagberättelse som skildrar hur barndomsvärlden med sin trygghet plötsligt rämnar och hur tillvaron radikalt bryter skepnad. Den kan ocksåläsas som en verättelse om författarskapets tillblivelse och grundvillkor. Det gäller i än högre grad den självbiografiska berättelsen Gäst hos verkligheten. Redan tidigt i skildringen av huvudpersonen Anders’ barndom finns det tecken på att att han inte känner sig helt hemma i sin familj, att han är lite av en främmande, men också att han samtidigt skräms av världen utanför utanför hemmet som ofta framstår som otrygg och obegriplig. I berättelsens andra del, då Anders närmar sig vuxenåldern, blir upplevelsen av främlingskap och vantrivsel i hemmet och familjen. Han känner ett allt större avstånd till föräldrarnas kristna tro och väljer i stället en modern naturvetenskaplig världsbild. Han förblir dock samtidigt en kluven person, en kluvenhet mellan nytt och gammalt som i slutet blir något av hans identitet.

 

Under 1930- och 40-talen kom Pär Lagerkvist att starkt engagera sig för försvaret av den västerländska demokratin som främst hotades av olika totalitära ideologier liksom av världskriget. Detta klara politiska ställningstagande märks även i de viktigaste prosatexter han skriven under denna period: berättelsen Bödeln (1933), rese- och essäboken Den knutna näven (1934) samt romanen Dvärgen (1944), Med Bödeln och Dvärgen kom Pär Lagerkvist även att röna internationella framgångar och gemensamt för de båda böckerna kan sägas vara att de analyserar maktens psykologi, vad som lockar med makt, både för den som utövar den och för den som låter sig underkastas.

 

Pär Lagerkvists internationellt mest kända prosatext är nog dock Barabbas (1950), som inleder den svit av berättelser i det sena författarskapet som präglas av religiös mystik och metafysiska frågeställningar. Dessa är korta till formatet och på ytan ter de sig som ”enkla” och ”konstlösa”. Komplexiteten ligger på ett annat plan, i de stora livsfrågor som texterna tar upp liksom i grubblandet över själva livsgåtan. Detta är påfallande i Barabbas liksom i Sibyllan (1956), Ahaverud död (1960), Pilgrim på havet (1962) och Det heliga landet (1964). Återkommande motiv är individens kluvenhet och sökande, inte minst efter att kunna försona sig med det egna livet och med tillvaron, trots upplevelsen av främlingskap och kluvenhet. I den pilgrimsvandring som människolivet beskrivs som finns det också stunder av ljus och av frid, främst genom mellanmänsklig kärlek och nåd. I dessa sena prosaböcker, som tillhör författarens idémässigt allra viktigaste och konstnärligt mest betydande, har Pär Lagerkvist summerat mycket av den tematik och de frågeställningar som följt honom alltifrån barn- och ungdomen och som präglat stora delar av hans författarskap.