Forskning om Pär Lagerkvist

Forskningen om Pär Lagerkvist var intensiv under några decennier från 1940-talet och framåt. Inriktningen var då huvudsakligen biografisk-psykologisk eller idéhistorisk. Bland verk från denna tid kan nämnas G. Fredéns Pär Lagerkvist. Från Gudstanken till Barabbas (1954), K. Henmarks Främlingen Lagerkvist (1966), E. Hörnströms Pär Lagerkvist. Från den röda tiden till Det eviga leendet (1946), S. Linnérs Pär Lagerkvists livstro(1961) och J. Mjöbergs Livsproblemet hos Lagerkvist (1951). En rad uppsatser finns även om enstaka verk i författarskapet eller om vissa motiv. Bland dem finns några berättartekniskt inriktade undersökningar av Lagerkvists prosa. ). I Palmqvist-Grandins Svenska författare. Bibliografisk handbok (1967) finns detaljerade uppgifter om vad som skrivits om såväl författarskapet allmänt som om enskilda verk fram till mitten av 1960-talet.

 

Från de senaste decenniernas forskning finns bland annat Ingrid Schöiers monografi Som i Aftonland (1981) samt Richard Schönströms Dikten som besvärjelse (1987). Ingrid Schöier har också skrivit en stor biografi, Pär Lagerkvist (1987). Biografiskt inriktad är också Willy Jönssons Gud, matos och kärlek (1978) Håkan Möllers Pär Lagerkvist. Från författarsaga till Nobelpris (2009) tecknar en bild av författarskapets utveckling från de allra tidigaste skriverierna fram till Nobelpriset och Barabbas 1951.

 

För mer detaljerad bibliografisk information hänvisas i första hand till bibliografierna i Erik Hjalmar Linders Fem decennier av nittonhundratalet (1964) och Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen (1990 eller senare upplagor). Bibliografiska uppgifter publiceras också löpande i Pär Lagerkvist-Samfundets årsböcker.

att läsa Bödeln

fr Pär lagerkvist i text och ton,

Pär Lagerkvist-samfundets årsbok 2015

Idag kan vI läsa Pär Lagerkvists korta roman Bödeln på tre nivåer. Vi läser den som skildring av en medeltid som omges av ett sagans skimmer och som kritisk skildring av nazismen i Lagerkvists samtid, men också som en bild av vår tid. Den samtidssyftning som var tydlig när Lagerkvist skrev romanen blir historisk, men vi kan se en ny riktning ut mot samtiden, mot vår tid.

Pär Lagerkvist gav ut romanen Bödeln på hösten 1933, samma år som nazisterna kom till makten i Tyskland. Nazisternas Machtübernahme inleddes i januari det året, och det fullbordades när Hitler utnämndes till tysk rikskansler i augusti 1934. Två månader senare sattes en scenversion av romanen upp i Bergen. Till julen gavs den på Dramaten med Gösta Ekman i huvudrollen.

Händelserna går omlott. Samma år som Pär Lagerkvist gav ut Bödeln reste han i ett Tyskland där nazisterna grep makten. Han var på väg till Egypten, Palestina och Grekland. Han samlade intrycken i boken Den knutna näven

1934, hans appell för humanism, bildning och motstånd mot tidens barbari.

1940 valdes Pär Lagerkvist in i Svenska Akademien. Det hånades i nazist– pressen. I en artikel häromåret i Pär Lagerkvist-samfundets skrift Den politiske Lagerkvist citerar Per Svensson Den svenske folksocialisten: ”Lagerkvist inval lär vara föranlett av hans drama ‘Bödeln’, i vilken [sic] han låter en hatparox– ysm explodera över det tyska rikets överhuvud.” I sin biografi över Pär La- gerkvist, Från författarsaga till Nobelpris, återger Håkan Möller en notis från Der Stürmer, 1941. Tidningen rasade över att en ”judedräng” intagit en plats i Svenska akademien, därtill den plats som tidigare innehades av Verner von Heidenstam, som redan under sin levnad festischerades inte bara som natio– nalskald, utan också som den stora nationella skalden.

Nazisterna hatade Pär Lagerkvist. Tillsammans med bland andra Eyvind

Johnsons Krilonromaner och Vilhelm Mobergs Rid i natt hör Bödeln till de

63

konstnärligt mest övertygande romaner som svenska författare skrev på 1930- och 1940-talen i motstånd mot nazismen.

Detta tidssammanhang präglar naturligtvis läsningen av Bödeln. Men det är också värt att fundera på romanen från dagens perspektiv. Finns det idéer eller situationer i den som griper in i vår tid, drygt åttio år senare?

Bödeln rymmer två berättelser. Den första tilldrar sig på Medeltiden. Bö- deln sitter ensam på ett värdshus. Hans närvaro fyller de andra gästerna med skräck. De berättar gruvliga historier om människor som avrättats, om barn som fötts med galgmärket i pannan och om hur värdshusets öl fått styrkan av ett finger från en hängd man som lagts i tunnan:

Ölet är gott, du mästerman! skrek en av gestalterna. Du vet väl att mut– ter varit ute på galgbacken och knipit ett tjyvafinger från dig som hon hängt i en tråd ner i tunnan. Hon unnar ingen att ha bättre öl än hon själv och gör allt för sina gäster. Och det är inget som ger en sådan must åt ölet som ett finger från galgen, vet du!

Det här är ett av de få tillfällen då bödeln tilltalas i det skiktet av romanen. Den rädsla hans närvaro framkallar gör att människorna på värdshuset talar om honom, men inte till honom. Bödeln själv är hela tiden tyst: ”Bödeln satt där orörlig, stirrade tung och tidlös framför sig ut i dunklet.” Med de orden avslutar Lagerkvist den första berättelsen. Eller inleder den andra; de ligger i ett eget stycke som en brygga mellan de två berättelserna.

Efter dessa ord förflyttas vi i tiden. Alltfler besökare kommer in på restau- rangen. Plötsligt hör vi tonerna från ett jazzband. Vi är i skrivandets samtid. Bödeln sitter i restaurangen. En välmående herre säger att det är en ära att bö– deln gör dem sällskap. Men han är inte den enda gästen på restaurangen som hälsar bödeln: ”En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. – Heil sade han och stod ett tag förstelnad.” Nu väcker bödeln beundran, inte skräck.

Romanen bygger på ett växelspel mellan medeltiden, den mörka tiden, och skrivandets samtid, det europeiska 1930-talet. Medeltiden framställs som en tid av vidskepelse och fruktan för tillvarons dunkla samband, gärna enligt en kausal logik besläktad med den som ofta återfinns i de skriftlösa kulturerna. En i den religionshistoriska forskningen överspelad analys, den tradition från

James George Frazers The Golden Bough som utövade sådant inflytande på för–

64

fattare i förra seklets inledande decennier – inte minst på T.S. Eliots dikt ”The Waste Land”, skulle sett detta tänkande som en ”kvarleva” från ett tidigare re– ligiöst stadium. Den logiken finner vi i berättelsen om tjyvafingret liksom i de många minnen som åsynen av bödeln aktualiserar hos de övriga gästerna, däribland i det samtal som följer på den druckna gesällens ord om tjyvafingret:

– Nej det är förunderligt med allt som kommer från det hållet, sade en liten snedmunt skoflickargubbe och strök betänksamt ölet ur det vissna skägget.

– Det vill jag lova det! Jag minns jag var med en gång när de hängde en bonde för tjuvskytte i min hemtrakt, fast han sa han var oskyldig. När mäster sparkat’en från stegen och snaran gav ryck släppte han en fjärt som osade över hela backen, och blomstrena slokade och ängen österut låg liksom falnad och vissen, för det var vid västlig vind skulle jag säga, och det blev missväxt där på trakten den sommarn.

Att närma sig det onda är tabu. Bödelns förbindelse med det onda är också en bärande idé i romanens första del. ”Med ljudlösa steg smög flickan över stengolvet och handen skälvde på henne när hon fyllde på hans krus”, läser vi redan på den första sidan. Sedan är exemplen på förbindelsen mellan bödeln och det onda legio: ”Ja det är klart att bödeln måste ha en makt som ingen annan, så nära som han står det onda”, för att bara välja ett av många exempel från de tyst trevande samtalen om bödeln.

Men liksom det antika ordet ”sacer” (med rötter i det hypotetiska indo- europeiska urspråket) betyder både ”helig” och ”förbannad” manar även bödeln fram kluvna associationer hos gästerna. Även det heliga var tabu, för– bjudet att närma sig, och till bödeln knyts även en undergörande förmåga att verka det goda, som ett eko av dubbelheten ”helig” och ”förbannad”.

En av gästerna i värdshuset berättar att han inte behöver vara rädd för bö– deln. I sin barndom, fortsätter han, lekte han med två barn han träffade i sko– gen. Han följde dem hem. När hans mor får veta detta och sedan inser att barnen är bödelns barn och att sonen varit hemma hos bödeln, skriker hon att det betyder ”att han skall dö för bödelssvärd engång”. Efter en lång och dyster tid tar hon mod till sig och uppsöker bödelns hem med sin son. Hon vädjar för sonen, och bödeln tar med honom till en brunn. Där dricker pojken tre gånger

ur bödelns hand: ”Nu är det hävt, sade han, sen du druckit ur hand på mig.”

65

Berättelsen möts av förundran, men så spirar samtalet på nytt: ”- Jo nog kan bödeln va god av sig också. En har ju hört att han hjälpt sjuka och elända och folk i den yttersta nöd, när all läkekonst gått ifrå.”

I romanens andra berättelse, i dess samtidsskikt, har bödeln ett mindre tve- tydigt symbolvärde. Han är beundrad, han väcker fascination och vördnad. Någon dubbelhet finns knappast i hans väsen, åtminstone inte för restaurang– ens gäster som betygar bödeln sin vördnad.

Inledningsvis låter Lagerkvist ”en vacker fyllig kvinna”, ”en fet herre med bucklande skjortbröst”, den tidigare nämnda unge mannen, ”en äldre militä– risk herre” och ”en välgödd borgarfru” hälsa bödeln. Någon konstaterar att bödeln måste ha ett uppdrag. En del repliker ringar in synsättet: många måste dö, men de bästa klarar sig. Eller, som den militäriske herren säger: ”Utmärkt att det blir ordning, herr bödel! Folket måste tamefan lära sig veta hut!”

De typifierade beskrivningarna antyder att det är samhällets stöttepelare som hyllar bödeln och hans värv. Den unge mannen som utbrister sitt ”Heil!” blir en företrädare för de stormtrupper som garanterar den upprättade oord– ningen.

Ty även om bödeln är iögonenfallande i sin närvaro där nazismens, och andra moderna systems, bödlar vanligen är anonyma var det för läsarna up– penbart att Lagerkvist med sin skildring av bödelskulten kritiserade naziväldet i Tyskland. Syftningen trumfades in med allt annat än tvetydiga beskrivningar och repliker som direkt pekar ut den nazistiska ideologin.

Beskrivningen underbyggs också av retoriska grepp som blottlägger ideo– logins underliggande tankemönster. Den är starkt framtidsinriktad och tra– ditionsfientlig. Det talas om ”det förgångnas vanföreställningar”. Inriktningen på framtiden är så stark att den även antar eskatologiska dimensioner: ”En tid som är avgörande för hela mänskligheten och för tillvarons vidare utveckling på jorden.” Sådana formuleringar alluderar direkt på Hitlers idéer om ”tusen– årsriket”.

Vi finner också tydliga uttryck för fascismens idé om den klassöverskridan- de folkgemenskapen: ”här sitter man och dricker champagne eller, som kanske de flesta, bara ett enkelt glas öl, borgare, arbetare och lite bättre situerade om varandra, alla är lika.”

Men det är också en folkgemenskap som är exkluderande, alla får inte plats i den. Folkgemenskapen sätts i kontrast till ”andra, mindervärdiga raser.” La-

gerkvist föregriper därtill ett tankemönster som blev allt vanligare i den nazis-

66

tiska propaganden, inte minst tydlig i till exempel Veit Harlans ökända film Jud Süss från 1940 där den judiska befolkningen metaforiskt framställs som smittspridande råttor, alltså bilden av det främmande eller misshagliga som en sjukdom eller smitta:

– Som sagt. Vi kommer att sätta som ett oavvisligt krav att alla oliktän– kande kastreras! Det är en enkel nödvändighet för befästandet av våra idéers seger. Ni kan väl inte begära att vi skulle tillåta denna smitta att sprida sig till kommande generationer. Nej, min herre! Vi känner vårt ansvar!

Förutom dessa tydliga signaler om den nazistiska kontexten tematiserar La- gerkvist även militarismen och krigets heroism i Bödeln. ”Våldet är den hög– sta yttringen av mänsklighetens inte bara fysiska utan även andliga krafter!” utropar en gäst i början av bokens andra del i ett av de uttalanden som ger den ideologiska ton som Lagerkvist blottlägger och brännmärker. ”Jo, krigets stålbad är något som måste till”, utbrister en annan gäst.

Våldet som själslig rening är en idé som får än starkare uttryck då en sol- dat med bortskjutet ansikte gör entré på restaurangen. Han kunde varit en motröst, en företrädare för en annan sanning, en erfarenhetens egen sanning, men tvärtemot sådana förväntningar stämmer han helhjärtat in i de floskulösa utläggningarna om våldet:

– Jag hör att ni talar om krig, kamrater, sade en man med ansiktet bort– skjutet så att bara underdelen var kvar och det övriga en röd, fnasig yta; han reste sig osäkert från stolen. Det gläder mitt hjärta! Jag hoppas det skall bli mig förunnat att uppleva den dag då vårt folk drar ut igen till de gamla, stolta slagfälten!

Kanske svarade Lagerkvist här på den tyska radikalkonservatismens heroi– sering av kriget? När gästerna talar om våldet som andlig kraft och den råa styrkans hjältemod, låter det som ett eko av Ernst Jüngers roman I stålstormen, utgiven 1920. Under åren efter det första världskriget var beväpnade frikårer med en nationalistisk och antidemokratisk agenda aktiva i Tyskland, samtidigt som den radikalkonservativa ideologin formulerades. Själv har jag svårt att inte se dessa idéer som en grogrund för nazismen, men forskningen är inte

67

enig. Ofta framhålls till exempel att Jünger och andra företrädare för den idé– riktningen föraktade Hitler.

Kanske behövs inte denna genomgång av de signaler som pekar mot na– zismen i romanen. Det är uppenbart vad Pär Lagerkvist kritiserar. Men det är också slående hur han betar av den nazistiska ideologin på punkt efter punkt, som för att förekomma invändningar eller bagatelliserande beskrivningar. Se här, tycks han vilja säga, så här ser det ut. Det finns inga öppningar för huma– nitet. Det är ett barbari från början till slut. Och om bödeln är den yttersta symbolen för ondskan, är kulten av honom symbolen för ondskan i samtiden.

Det var ingen slump att Pär Lagerkvist lät boken bestå av två distinkta delar. Även om de är åtskilda i tid och rum, skapas en tät väv av förbindelser mellan berättelserna och deras respektive tid. Där medeltiden framstår som en tid av vidskepelse och tron på dunkla samband, är samtiden rationell. Den är rentav så kallhamrad i sin rationalism att morden, tortyren och militarismen fram– står som en förnuftig ordning, trots att ideologin även ekar av millenaristiska idéer med religiösa rottrådar.

Men även om den gestaltade ideologin har dessa rottrådar drivs den av en rationalitet som frigjort sig från alla mänskliga och religiösa sammanhang, från humanitet och humanistiska bildningsideal, alltså från den civilisations- skapande traditionen.

Då kan bödeln hyllas för att han upprätthåller ordningen, den ordning som skapats av den förvridna ideologin. Bödeln injaga<