Författarskapet

Då det gäller Pär Lagerkvists författarskap har man ofta delat in detta i fyra mer eller mindre avgränsade perioder i författarskapet där vissa tendenser dominerar, Dock utan att det skulle finnas några absoluta gränser mellan dem. De egenskaper som man menar dominerar under en viss period finns ofta närvarande även i de andra. De perioder man tyckt sig urskilja är de följande:

 

1. Den expressionistiska (till ca 1925)
2. Den humanistisk idealistiska (ca 1925-32)
3. Den politiska (ca 1933-1944)
4. Den mystisk-religiösa (1950- och 60-talen)

 

Den första perioden är Pär Lagerkvists genombrottsfas då han etablerade sig som en ung, modernistisk författare genom litterära manifest och genom skönlitterära texter inom prosa, dramatik och lyrik. Till denna period hör programtexter som Ordkonst och bildkonst (1913) och Modern teater (1918), dramer som Sista människan (1917), Den svåra stunden (1918), Himlens hemlighet (1919) och Den osynlige (1923), prosaböcker som Järn och människor (1913), Kaos (1919) och Onda sagor (1924) samt den expressionistiska lyriken i Motiv (1914) och Ångest (1916).

Modernismen och expressionismen var en av Lagerkvists reaktioner på världskriget och den upplösning av gamla värden och ideal många menade följde i dess spår och som sådan också ganska tidstypisk, inte minst i europeisk litteratur. Under 1920-talet fanns i åtminstone svensk litteratur ett slags motreaktion mot denna mer eller mindre krigspräglade modernism, en återkoppling till mer traditionella idéer och litteraturformer igen. Ett förnyat intresse för religion liksom för det provinsiella och idylliska var ett märkbart inslag i 20-talets litteratur, något som naturligtvis också likt modernismen kan ses som en direkt reaktion på kriget och den kaotiska efterkrigstiden. Hos Pär Lagerkvist slår dessa strömningar igenom under 1920-talet, främst i diktsamlingarna Hjärtats sånger (1926) och Vid lägereld (1932) liksom i prosaboken Det besegrade livet (1927). Redan titlarna på dessa verk markerar ett annat inflytande än den modernistiska expressionismen i den föregående perioden.

 

Det man kommit att kalla den humanistisk-idealistiska perioden i författarskapet, flyter på många sätt samman med den politiska perioden. Mycket tidigt och mycket tydligt tog författaren ställning mot de olika våldsideologierna och diktaturstaterna i samtiden, särskilt mot Nazi-Tyskland. Här finns berättelser som Bödeln (1933) och den politiska satiren ”Det märkvärdiga landet” (1935) liksom romanen Dvärgen (1944), som är en av Lagerkvists mest kända och mest översatta verk. Under krigsåren ägnade sig författaren åt vad som i efterhand kommit att kallas för beredskapslitteratur. Likt en rad andra svenska författare skrev Pär Lagerkvist under denna tid texter som på olika sätt slog vakt om det svenska och om demokratin och som hyllade de traditionella kristna eller västerländska värden som sågs som hotade. Detta tidsläge präglar starkt de två diktsamlingarna Sång och strid (1940) och Vid lägereld (1942).

Den sista perioden i författarskapet inleds med romanen Barabbas (1950), åter ett av Lagerkvists mest kända och översatta verk och en text som ofta sägs ha bidragit till nobelpriset 1951. De metafysiska frågeställningarna återkommer i Sibyllan (1956) liksom i de följande, inbördes sammanhängande berättelserna: Ahasverus död (1960), Pilgrim på havet (1962) och Det heliga landet (1964). De präglar även Pär Lagerkvists sista stora diktsamling, Aftonland (1953), där en rad teman och motiv från den tidigare lyriken återkommer.