Arbetet – hans egentliga liv

Av Willy Jönsson, hedersordförande i Pär Lagerkvist-Samfundet

Att på några få sidor redovisa Pär Lagerkvists levnadshistoria är nästan omöjligt, eftersom de personliga villkoren i hans liv är oupplösligt förknippade med hans författarskap – något som han själv har betonat. ”Sök mig i mina böcker”, sa han en gång till en journalist som ville intervjua honom och menade då verkligen att det är där man kan hitta honom – ofta något maskerad men ibland som tydlig självbiografisk karaktär. ”Jag skriver för att leva. Arbetet är mitt egentliga liv”, har han också sagt och vidare: ”Jag för en evig dialog med mig själv; mitt författarskap har varit en enda lång analys av mitt eget liv och det viktigaste har då varit min barndom” och – den eviga dialogen har då främst gått ut på att han ville finna samman-hangen och meningen i sitt eget och människans förhållande till de mäktiga komponenter i tillvaron som vi kallar livet, döden och evigheten och därmed också försöka klarlägga de spänningar och växlingar mellan olika sinnesstämningar som styr varje mänskas liv. Sammantaget ett författarskap som tar upp livsproblemen på ett i svensk 1900-talsdiktning unikt sätt, vilket 1951 gav honom Nobelpriset i litteratur ”. . . för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”, som det heter i Nobeldiplomet. Man kan således betrakta Pär Lagerkvists författarskap som en helhet med självbiografiska förtecken, något som i hög grad styr den som tar på sig uppgiften att skriva om hans liv. Vad kan man under sådana omständigheter egentligen utesluta utan att framställningen blir en aning haltande?

*  *  *

Pär Lagerkvist föddes i Växjö den 23 maj1891 och blev därmed yngst i en syskonskara på sju – fem flickor och två pojkar. Familjen bodde då – nio personer i två rum och kök – på övervåningen i Järnvägs-restaurangens hus mitt emot stationen i Växjö. Far i huset – Anders Lagerqvist – arbetade som bangårdsförman vid stationen och mor Hanna var hemarbetande, men hade i tidig ungdom utbildat sig till sömmerska, vilket hon hade nytta av i sin stora familj. Bilden till vänster nedan visar familjen Lagerqvist 1895. Fr v Elin, Hilma, Gunnar, far Anders, Annie, Pär (då fyra år gammal), Klara, Stina och mor Hanna. Bilden till höger visar Järnvägsrestaurangen i Växjö. Familjen Lagerqvist bodde på andra våningen i den del som tidigare varit domprostboställe (till höger på bilden), men som vid restaurangens tillkomst byggdes in i fastigheten. Restaurangbyggnaden revs i början av 1940-talet och domprostgården återställdes i ursprungligt skick. Huset kallas idag Gamla Domprostgården och rymmer nu bland annat ett minnesrum över Pär Lagerkvist.

 

 

 

 

 

Pär Lagerkvist började skriva redan som liten folkskolepojk. Till en början blev det mest enkla berättelser i sagostil eller folklivsskildringar, ofta inspirerade av egna upplevelser vid besök hos släkten ute på landet, men så småningom vågade han sig på att pröva vingarna utanför denna något försiktiga och snälla genre. Föräldrarna protesterade inte öppet mot hans planer på att försöka bli författare, men visade ingen större förståelse för denna hans dröm om livsbana. Med syskonen – särskilt systrarna Annie och Stina – var det annorlunda. De var lärare på annan ort och på skolloven tog de gärna emot sin lillebror som då ostörd kunde ägna sig åt författandet. Nedan följer den första text som Pär Lagerkvist fick publicerad och som togs in i Smålandsposten i oktober 1905 – en insändare i konservativ anda, vilket naturligtvis passade både tidningen och föräldrarna. Pär var då 14 år gammal.

 

Undertecknad anhåller härmed vördsammast

att detta lilla stycke om möjligt må bli intaget i Er tidning.

En skolgosse

 

Några ord till Växjö skolungdom

Hvarje skolgosse i staden har säkert kännedom om den fienskap som icke blott i Växjö utan äfven i andra städer råder mellan läroverkets och folkskolans elever. Detta hat kan synas utan betydelse men så är säkert icke förhållandet utan det är ingenting annat än början till det för Sverige så fördärfliga klasshatet. Ty hur lätt faller icke en gosse från folkskolan, som under hela sin skoltid blifvit van att betrakta en läroverkselev på samma sätt som socialisterna betraktar de högre samhällsklasserna, huru lätt faller icke en sådan gosse för den fördärfliga socialismen. Å andra sidan kan lätt en läroverkselev börja att hata icke blott  folkskolans  lärjungar  utan  äfven  vid mognare ålder hela arbetsklassen. Därför kamrater böra vi lägga bort denna osed och istället endräktigt söka befrämja vårt kära fosterlands sanna bästa.

                                                                                                                                                                                                En skolgosse

Med stigande ålder och ökande mognad blev han djärvare och när han mot slutet av gymnasietiden började arbeta med ämnen som kunde kännas stötande för föräldrarna – till exempel vänsterradikalt färgade texter – så var han tvungen att smyga med sitt skrivande och skrev därför under pseudonym och i tidningar och tidskrifter som föräldrarna aldrig kom i kontakt med.. Under gymnasieåren var han också engagerad i läroverksföreningen Heimdall, där han ibland framförde egna texter – ofta med humoristiskt-satiriskt innehåll men ibland också med innehåll som var något mindre rumsrent. Tillsammans med några gymnasiekamrater bildade han dessutom Röda Ringen, en vänsterorienterad förening som bland annat hade sina sammanträden på söndagar klockan 11, för att därmed markera sin inställning till kyrkan som institution. Samtidigt längtade han bort från Växjö, som började kännas en aning trångt för honom.

 

Nästan direkt efter sin studentexamen den 1 juni 1910 flyttade Pär hemifrån och påbörjade därmed en nomadtillvaro, som kom att vara i flera år. Till en början bodde han hos sin bror Gunnar, som var skollärare i Vittinge nära Uppsala. Hos Gunnar fanns också systern Hilma, som skötte hushållet åt sina bröder. I Pärs planer fanns tankar på att läsa litteratur- och konsthistoria i Uppsala, men av detta blev inte mycket. Han var mer fokuserad på att sitta hemma och syssla med sitt skrivande. I Vittinge lärde Pär känna en kvinnlig arbetskamrat till Gunnar Lagerkvist, småskolläraren Karin Carlsson. Förälskelse uppstod och 1912 förlovade de sig. Karin var konstnärligt begåvad och gjorde bland annat omslagsvinjetten till Pär Lagerkvists prosadebut, experimentboken Människor, som kom ut 1912. Under studentbilden ser vi två porträttlika reliefer i lera skulpterade av Karin Carlsson föreställande henne själv och fästmannen Pär.
Under ett par år i början av 1910-talet levde Pär Lagerkvist under tämligen trygga omständigheter. Trots detta kunde han inte bli av med den konstnärliga oro han alltid bar inom sig. Redan 1913 – året efter debuten med boken Människor –  ville han göra en resa till Paris tillsammans med Karin för att studera konst, men tyvärr förbjöd hennes mor detta och Pär åkte då själv. Under hans utlandsvistelse svalnade kärleken dem emellan och förlovningen bröts. Pär kände sig psykiskt trasig och otillfredsställd på många sätt och tvivlade ibland på sin konstnärliga förmåga. Till detta kom att han 1915 blev inkallad till militärtjänstgöring. Han lyckades dock få frisedel på grund av ”kronisk nervsjukdom och allmän kraftlöshet” som det stod i läkarintyget. Allt detta i förening bidrog i hög grad till en jobbig men ändå fruktbringande arbetsperiod som 1916 utmynnade i diktsamlingen Ångest, den bok som Pär Lagerkvist själv betraktade som sin egentliga debut.

På eftervintern 1915 befann sig den unge författaren och blivande Nobelpristagaren i Norge och  på våren 1916 i Danmark. Han hade flytt hemlandet för att om möjligt få lite arbetsro och hitta sig själv. Gömstället blev pensionat Søvang i Humlebaek. Tidigare hade han i brev skrivit hem till föräldrarna i Växjö: ”Hoppas jag blir lycklig!” Och det blev han faktiskt. Åtminstone för tillfället. På pensionatet träffade han nämligen en flicka, som  i högsta grad skulle komma att befrukta hans författarskap. Den unga damen ifråga hette Karen Sørensen och var adopterad i en barnlös köpenhamnsk medelklassfamilj. Adoptionen hade dock inte grundat sig på medkänsla med ett utsatt barn utan var mer resultatet av en nyck hos fostermodern, som ville stärka sin position i bekantskapskretsen genom att skaffa sig en docka att visa upp. Någon kärleksfylld barndom fick Karen således inte. Till detta kommer att hon hade levt ända fram till 20-årsåldern i tron att hon var biologiskt barn i familjen. Ingen hade avslöjat sanningen för henne, och när hon nu som nästan vuxen fick klart för sig hur det låg till, drabbades hon av en intensiv inre tomhetskänsla. Hon kände sig med ens identitetslös. För att få tid till eftertanke lämnade hon hemmet och hamnade då, liksom Pär Lagerkvist, på pensionat Søvang i Humlebaek, som för övrigt gästades av enbart äldre personer – de flesta danska damer i övre medelåldern.  Att de två ungdomarna under sådana omständigheter fick upp ögonen för varandra är naturligtvis inte så märkligt. Pär attraherades av hennes färgstarka personlighet och förälskelse uppstod.

Men förhållandet mellan Pär och Karen blev spänningsfyllt redan från början. Båda bar de i sitt inre mycket som var obearbetat och som delvis hade sin grund i upplevelser och erfarenheter från barndomen och ungdomstiden. Agressivitet och besvikelser kring det förflutna bröt därför ofta fram hos dem och drabbade deras förhållande. Periodvis var det ett slags hatkärlek dem emellan, de var som ”eld och vatten”, som Pär uttrycker saken i ett brev till sina syskon. Sommaren 1916 bodde Karen och Pär i Båstad och levde därefter nomadliv med längre eller kortare vistelser på olika platser i Sverige, Norge och Danmark.  I slutet av 1917 blev Karen gravid. I maj 1918 gifte de sig och i juli föddes dottern Elin. Det gemensamma föräldraskapet förmådde dock inte läka såren i deras relation. De flyttade isär och efter att ha levt på var sina håll under flera år – Pär oftast i utlandet och Karen med dottern i Köpenhamn – blev det formell skilsmässa 1924.

Bakgrunden till detta oundvikliga har Pär Lagerkvist behandlat i boken Den svåra resan. Separationen  och oron för dotterns väl och ve skapade en slitsam period för båda parter. Under några år bodde de på skilda håll, Karen kvar i Köpenhamn med dottern och Pär främst på olika håll i Sydeuropa. Detta slutade med att Karen inte orkade med situationen och Pär fick då ta över vårdnaden av sjuåriga Elin. Hemma i Sverige fick han till en början hjälp av sin syster Hilma.

 

 

 

Situationen var således bekymmersam, vilket dock inte verkade försämra Pär Lagerkvists konstnärliga förmåga utan snarare gav näring åt författarlusten. ”Diktandet växer fram ur kluvenhet och spänning, därför är det så kvalfullt”, har han sagt, och ur den kluvenhet och spänning han kände i början av 1920-talet föddes en synnerligen produktiv period.  Framträdande i det sammanhanget var lusten att i diktens form återknyta kontakten med sin småländska familj och släkt och med sin egen barndomstid. I en anteckning i januari 1920 skriver han så här:

 

”En gång ska jag skriva en bok (kanske i södern) om min barndom, bokhyllan med bibeln, postillan, far och mor, de gamla, farföräldrarna ute i orörda naturen, mormor med brinnande stickan i munnen, morfar med lusräfsan och brakskiten, hedendom och rå härlig hälsa, och farmor den förfinade kulturen.” Han hade därmed i tanken stakat ut vägen mot den bok som skulle få titeln Gäst hos verkligheten. I boken möter läsaren en familj och en släkt där den äldre generationen fostrade den yngre i den trygghet – men också det tvång – som dikterades av den tidens gammalkristna ideal och sociala koder. Trots den omtanke som omgav yngste sonen Pär, så växte han upp med mycket funderingar kring livet och döden, grubbel som många gånger begränsade hans trygghet. Utöver Gäst hos verkligheten som kom ut 1925 anknyter Pär  Lagerkvist till sina egna och sina närmastes omständigheter kring sekelskiftet 1900 i ett flertal verk som kom till i början av 1920-talet – vissa av dem dock opublicerade under hans levnad. Nämnas kan till exempel Barnet utan värld 1917 (opubl), Morgonen (novell i SvD) 1920, Det evigas hem 1920-21 (opubl), Den lyckliges väg (diktsamling) 1921, Far och jag (novell i Onda sagor) 1924.

De gamla ute i den ”orörda naturen” (Öja socken ca en mil väster om Växjö) spelar en central roll i flera av   ovannämnda texter inte minst morföräldrahemmet – Getaskärvs Pellagård  – som Pär Lagerkvist i novellen Morgonen kallar ”släktens egentliga hem” och som han som barn mycket ofta besökte tillsammans med föräldrar och syskon. Här efter en teckning som Gunnar Lagerkvist förärade sin bror då denne fick Nobelpriset i litteratur 1951. Någon fotografisk bild av morföräldrarna Stina och Magnus Petersson eller deras gård finns inte. De var för fattiga för att ha råd med att låta sig fotograferas.

Den högra bilden visar Pär Lagerkvists farmor Elin Lagerqvist framför sitt lilla hus Björkelund i Gemla, här tillsammans med Pärs kusin Oscar, en av sina söner och en bekant till familjen. Farmor Elin levde ända till 1916, så med henne kunde Pär ha vuxenkontakt de sista åren han bodde hemma i Växjö. Farmodern var inte skolad som man brukar säga på den tiden, men hon läste ganska mycket – främst religiös litteratur – så Pär och hon kunde ändå ha visst intellektuellt utbyte i samtal. Pärs farfar Magnus Lagerqvist dog redan 1886, så honom fick Pär aldrig träffa.

*  *  *

Redan före skilsmässan från Karen Sörensen hade Pär Lagerkvist – i Paris – träffat Elaine Sandels som skulle komma att bli hans andra hustru. Elaine hade då – efter ett mycket kort äktenskap med konstnären Gösta Sandels – blivit änka. För Pär Lagerkvist blev äktenskapet med Elaine inkörsporten till en stabilare tillvaro än tidigare och han kunde se fram emot större arbetsro under flera årtionden med stor framgång i skrivandet med böcker som Bödeln 1933 och Barabbas 1950, vilket drog till sig uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Bland belöningar kan nämnas De nios pris 1928, ledamot av Svenska Akademien 1940, hedersdoktor vid Göteborgs Högskola 1941 och förstås Nobelpriset i litteratur 1951. Men trots all framgång var förhållandet mellan Elaine och Pär inte helt friktionsfritt enligt vad sönerna Ulf och Bengt har berättat. Elaine var lärare men hade givit upp sitt yrke när hon gifte sig med Pär Lagerkvist och hade egentligen inget eget liv utanför hemmet och Pärs arbete styrde i hög grad familjens liv. Och till detta – båda hade ett första äktenskap bakom sig och hade svårt att tala med varandra om sina  tidigare  liv.

 

Åren närmast efter giftermålet och under 1930-talet bodde Elaine och Pär Lagerkvist längre eller kortare perioder utomlands, ofta i Sydeuropa, men skaffade snart fast bostad på Lidingö. Under sommartid hyrde de boende i Bohuslän, Elaines hembygd – hon var skeppsredardotter från Uddevalla. Sommaren 1926 bodde de i Fiskebäckskil där tvillingsönerna Bengt och Ulf  föddes. Då de hade hyrt på Tjörn några somrar bestämde de sig för att köpa tomt och bygga eget där. Valet föll på en tomt nära Rönnängs kyrka, där de också så småningom kunde bygga en skrivarstuga till Pär längst upp på Tjörnehuvud med milsvid utsikt över havet. Sommarvistet i Rönnäng behöll familjen livet ut och deras kärlek till bygden kan man inte betvivla. I diktsamlingen Hemmet och stjärnan från 1942 finns ett tiotal finstämda dikter inspirerade av miljön i Rönnäng.

 

 

 

Under år 1966 försämrades Elaines hälsa kraftigt och året därpå ändades hennes liv efter en hjärnblödning. I sorgen över hennes sjukdom och död skrev Pär Lagerkvist den bok som skulle komma att bli hans sista – Mariamne – en berättelse där han – med utgångspunkt i historien om den grymme judakungen Herodes och dennes gemål Mariamne – bearbetar sitt liv tillsammans med Elaine. Läst som en självbiografisk berättelse kan man förstå att den åldrade diktaren känner på sig att han kanske inte alltid varit så tacksam mot Elaine som han borde ha varit. I en dagboksanteckning efter hennes död 1967 skriver han så här:

 

 

 

 

”Onsdagen den 19 juli kl halv 4 e m dog Elaine. Älskade, älskade.”

 

I romanen skriver han så här om Mariamnes död:

”Älskade, var det enda han kunde säga. Så slöt hon ögonen igen.

Drog ett  lite djupare andetag och så var hon död.

Så förstod han att hon var död. Han lutade sig över henne.

Älskade. Älskade, upprepade han om och om igen.

Men hon hörde det inte.”

 

Efter en hjärnblödning på sommaren 1973 och ytterligare en på våren 1974 dog Pär Lagerkvist  den 11 juli detta år. Han och hustrun Elaine ligger begravda på Lidingö kyrkogård.

 

“Fotografierna publiceras med tillstånd av Elin Lagerkvist, Ulf Lagerkvist och Bengt Lagerkvist.”