Lagerkvists lyrik. Från Ångest till Aftonland

”Ångest, ångest är min arvedel” kan beskrivas som en modernistisk programdikt med expressionistiska drag. Dikten är en av den unge Lagerkvists mest kända och en av de dikter som format bilden av honom som modernist. Den innehåller en del allmänmodernistiska drag som främst syns i hur dikten via ett par allusioner anknyter till tidigare lyrik som den kritiskt omformar. Så alluderar de kända inledningsraderna, ”Ångest. Ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen” både på Heidenstams ”Sverige, Sverige, Sverige fosterland” och Karlfeldts ”Längtan heter min arvedel”, två dikter som bejakar såväl traditionens värden som det nationella. Nittiotalslyriken var vid 1900-talets början själva normen för hur den ”riktiga” och ”stora” lyriken skulle se ut och därmed för de unga modernisterna själva sinnebilden för den tradition man hade att kämpa emot och frigöra sig ifrån, såväl på det estetiska som på det ideologiska planet. Diktens inledningsrader innehåller ytterligare ett allmänmodernistiskt drag. Raderna ”min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen” är en nyskapelse utifrån klichén hjärtesår. Att nyskapa metaforiken genom att vrida till konventionella bilder och utryck är ett av modernismens mest välkända grepp för att förnya språk och bildspråk. De mer specifikt expressionistiska dragen ligger i själva känslostämningen med sina intensiva uttryck för instängdhet och vanmakt. Dikten målar upp ett typiskt expressionistiskt ångestlandskap som inte minst får sin prägel av att den yttre verkligheten helt och hållet är en projektion av ett inre psykologiskt tillstånd. Expressionismen har alltså tagit ett steg bort från den teknik romantiker och symbolister ofta använde och där man parallelliserade skildringen av det inre och det yttre landskapet utan att de fullständigt sammanföll, Här är det yttre landskapet i stället totalt omformat efter det inre.

 

Ovanstående dikt är inte särskilt typisk för Lagerkvists lyrik, inte ens i de tidiga diktsamlingarna. Till och med i Ångest (1916) får man leta efter dikter som motsvarar titeldiktens modernism. Drag av samma expressionistiska livskänsla finns främst i dikter som ”Min ångest är en risig skog”, ”Aldrig glömmer jag dig, o liv” och ”Stinkande avskrädeshög”. Metaforiken i dessa dikter med bilder som ”risig skog” ”blodiga fåglar”, ”torra träd”, en kropp som är ”finnig och rå”, ”stinkande avskrädeshög”, ”rymdens smutsiga valv”, ”stjärnornas bleka trynen” och solen vars ljus liknas vid ”halm”, anknyter också till en av huvudtendenserna inom den lyriska modernismen alltsedan Baudelaire och Rimbaud: att hämta bilder från andra sfärer än det konventionellt ”sköna” och ”vackra” då man bryter med traditionens språk och metaforik.

Redan i Ångest finns dikter som pekar fram mot huvudlinjerna i Lagerkvists lyriska produktion. Dikten ”På frälsningsarmén” utgår från en mycket konkret scen: en människa kommer till frälsning under ett möte samtidigt som stadens liv brusar på som vanligt utanför lokalen. Dikten är så konstruerad att den väver samman flera olika nivåer: här inne och där utanför, inre och yttre verklighet, det jordiskt mänskliga och det kosmiskt gudomliga. Som så ofta i Lagerkvists lyrik så sker detta inom ramen för en tämligen enkel diktform. Denna dikt är orimmad men strofiskt uppbyggd och har huvudsakligen en stigande rytm som då och då avbryts i första takten i några av versraderna.

 

Även om ett antal dikter i Ångest anknyter till vad man kan beskriva som en expressionistisk ångesttematik, så finns redan här dikter som tematiserar kärlek (”Dina ögon äro så bara”) eller vördnad inför skapelsen (”Under stjärnorna”). Dessa två dikter visar också hur Lagerkvist arbetar utifrån mer traditionella lyriska modeller. Det rör sig om dikter i den centrallyriska traditionen med klar symbolik och traditionellt formspråk (strofisk, rimmad vers). Liknande kan sägas om ”Nu löser solen sitt blonda hår” och ”Det är vackrast när det skymmer” ur den följande diktsamlingen I stället för tro (1919), som dessutom har inslag av lantlig idyll och religiös förtröstan, det senare två teman som återkom hos en rad författare efter första världskriget som en av flera reaktioner på den desillusion och värdekollaps man uppfattade följde i krigets spår. Dikten ”Lyft dig på blodiga vingar” – också den en av författarens mest kända dikter från denna period – talar dock ett helt annat språk. Denna dikt tematiserar det absoluta avståndet mellan Gud och människorna och här är metaforiken blodig och våldsam på ett sätt som anknyter till de expressionistiska ångestdikterna.

Diktsamlingarna Den lyckliges väg (19219 och Hjärtats sånger (1926) framhålls av Sven Delblanc som några av Lagerkvists främsta, något en äldre litteraturhistoriker som Erik Hjalmar Linder även tidigare hävdat (t. ex. i Fem decennier av nitonhundratalet). Delblanc understryker Lagerkvists förmåga i dessa diktsamlingar ”att blåsa liv i psalm, hymn, biblisk poesi” och sammanfattar: ”att återuppväcka ett språk som dött för samtiden, var hans stora kraftgärning”. Detta kan tyckas vara en något paradoxal litteraturhistorisk insats av en författare som annars brukar beskrivas som en av modernismens viktigaste vägröjare under 1910-talet.

 

De båda samlingarna innehåller till att börja med några av Pär Lagerkvists främsta och mest kända kärleksdikter: ”Min älskade kommer inte åter”, ”Ingenting får störa vår stund med varandra”, ”Som ett blommande mandelträd”, ”Du är viss lycklig för ingenting”, ”Vårt enda hem är kärleken”. I ”Som ett blommande mandelträd” finns en anknytning till kärlekslyriken i Höga visan och dess bildspråk samtidigt som dikten i sin enkla strofform, upprepningar och rim liknar visan. Samma formella enkelhet präglar den tvåstrofiga ”Ingenting får störa vår stund med varandra” som på en gång beskriver mötet mellan de älskande som något höjt över tid och rum (”inga vindar blåsa, inga skyar gå. // Allt skall vara stilla i världen, ingen vandra // över markens stillhet mer än vi två”) och samtidigt som något som är utsatt för tidens förvandling (”Allt skall vara så som den gången [—] blott icke så som då.”). Kärleken är överhuvud taget en av de stora positiva krafterna i Lagerkvists författarskap och i dikter som ”Vårt enda hem är kärleken” får denna tro på kärleken ett närmast programmatiskt uttryck. Här ges den också såväl kosmiska som kvinnligt-moderliga förtecken, också det något återkommande i författarskapet. Den korta, ytterst komprimerade dikten ”Min älskade kommer inte åter” talar om kärleken som pånyttfödelse.

 

Kärlekstemat varieras på olika sätt i de båda diktsamlingarna. ”Jorden är blott du och jag och mull” skildrar en total förening mellan jaget och duet och alltet, medan en dikt som ”Slut dina ögon, kära” ställer jagets och duets förening i kontrast till världen utanför. I några av dikterna betraktar diktjaget den älskade utifrån och noterar hur de delvis förhåller sig olika till kärleken. Så är fallet i ”När du ler förbleknar allt omkring dig” och ”Du är viss lycklig för ingenting”.

 

1925 utkom den självbiografiska berättelsen Gäst hos verkligheten som bland annat skildrar huvudpersonens stegvisa frigörelse från barndomshemmets fromhetsliv. I Den lyckliges väg finns ett par dikter där detta fromhetsliv skildras i ett mer försonande ljus, i dikter som ”Det kom ett brev” och ”Nu vänder mor sitt bibelblad”, båda med en modersgestalt i centrum. Den senare av dessa dikter tar upp det gamla motivet att se skapelsen som Guds bok. Dikten är ytterligare ett exempel på hur Lagerkvist förnyar den tradition han anknyter till: genom att parallellisera modern och Gud vid skapelsen / boken får gudsgestalten ett kvinnligt-moderligt drag.

 

I ett par dikter kommenterar författaren sin tidigare ångestdiktning. ”Jag har sålt min smärta på ett torg” är en dikt som såväl motiviskt som metaforiskt anknyter till August Strindbergs kända dikt ”Vid avenue de Neuilly”, där denne författare bekänner hur han salufört sitt eget inre i bokhandeln på samma sätt som slaktaren sitt kött i butiksfönstret. Hos Lagerkvist handlar det om hur han i sin ångestdiktning gett röst åt andras känslor. Dikten ”Min vandringsstav har brustit” beskriver mer tydligt en omorientering bort från ensamhet och oro till frid och gemenskap med andra. Det är också intressant att jämföra ”Torso”, inledningsdikten till Hjärtats sånger, med ”Ångest, ångest är min arvedel”. Uttrycken och bildspråket i ”Torso” för smärtan framstår då som starkt reducerade jämfört med den expressionistiska programdikten.

 

Pär Lagerkvists diktsamlingar från 1930- och 40-talen kom att i hög grad påverkas av tidsläget, av att Europa alltmer kom att präglas av diverse diktaturer och våldsregimer och att av det så småningom bryter ut ett nytt världskrig. I denna situation kom Lagerkvist just i egenskap av demokratins försvarare att också bli en traditionens förespråkare, närmare bestämt av det som kallas det kristet antika, västerländska kulturarvet. Denna hans hållning finns bland annat utryckt i Den knutna näven (1934), en bok som också speglar intryck från en resa han gjorde till Grekland och Palestina vid denna tid.

 

I Genius (1937) påminner en dikt som ”En mor som hämtar in om kväll” om tidigare dikter över samma motiv: en kvinnas omsorg och kärlek iscensatt i en enkel vardaglig miljö. I sitt tidssammanhang får dock denna dikt, med sin fokusering på just det enkla, vardagliga och moderliga närmast en politisk innebörd som en motbild till vissa av samtidens ideologier och ideal.

Titeldikten i Genius, som också inleder diktsamlingen, beskriver en ljusgestalt ”som fram genom skymningslandet tvingar // sin ljusgestalt med tunga steg” och dess avslutande versrader lyder:

 

Med vingar vars fång ingen anar

han fram genom dunklet sig banar,

en ljus, oformlig koloss.

 

Även i den föregående diktsamlingen Vid lägereld (1932), talas i flera dikter om ett ljus vars både närvaro och betydelse tycks osäkra: ”Det slocknar så många stjärnor i denna ödeskväll”, ”Ljus från utslocknade stjärnor”. I denna diktsamling finns också ett par dikter som i mycket enkla och vardagliga bilder ger utryck för ett slags livsförtröstan och tillit: ”Livet tar sitt barn till sig”, ”Jag är ett ting”. En dikt som ”Livet har så vackra ögon”, vars motiv ytterst  går tillbaka på bibliska föreställningar om ett framtida fredsrike, gestaltar ett helt harmoniskt tillstånd mellan jägare och villebråd, mellan människa och natur.

 

Det ovissa läget i samtiden tematiseras i dikter som ”Ödesnatt, då stjärnan vilar” från Genius, där ljuset åter har en central roll. Diktens två strofer lyder:

 

Ödesnatt, då stjärnan vilar

i en okänds hand.

Då din själ mot avgrund ilar

eller undrets land.

 

Slocknad ligger evigheten,

blott en stråles ljus

bävar genom tomma djupen,

genom dödens hus.

 

Själens utsatta läge tematiseras med hjälp av liknande ljusbilder i ”Ensam såsom aftonstjärnan”, vilken lyder:

 

Ensam såsom aftonstjärnan

själen i sin mörka rymd

brinner i oändlig klarhet

över värld av skuggor skymd.

 

Runt kring henne stjärnehärar,

dolda riken, evighet.

Ensam såsom aftonstjärnan

som om ljuset allting vet.

 

Om det gåtfulla i tillvaron handlar slutligen ”Aftonport till evigheten”:

 

Aftonport till evigheten,

tysta skymningsstund.

Djupt fördold är hemligheten

om vårt väsens grund.

 

Stilla står jag vid portalen,

ännu intet vet.

En gång öppnas stjärnesalen,

allt blir evighet.

 

Tonen i Sång och strid (1940) och i Hemmet och stjärnan (1942) är delvis en annan, något som redan titlarna indikerar. Dessa båda diktsamlingar brukar räknas in i vad man i litteraturhistorien kommit att kalla beredskapslitteraturen. Med denna syftar man på de texter Lagerkvist liksom en rad andra författare skrev mitt under brinnande världskrig för att dels hålla hoppet uppe om demokratins seger trots allt, dels för att försvara de värden man upplevde som hotade. Denna litteratur är ofta öppet politisk / ideologisk på ett sätt som är mindre vanligt i litteraturen. Detta liksom det faktum att den ofta stöptes i tämligen konventionella former (syftet var ju att nå och samla så många som möjligt) har kommit att ge den ett delvis välförtjänt rykte att vara mindre värdefull rent estetiskt sett. I dikter som ”Apokalyptisk tid”, ”Fredlös”, ”Nya vapen” och ”Ve den som sviker”, är Lagerkvist också tämligen tydlig då det gäller att beskriva den fara som hotar liksom vad som bör göras för att bekämpa den. Den första av dessa dikter utnyttjar bibliska motiv för att åskådligöra samtidens strider, något som också sker i ”Långfredag” och ”Var tröst, Maria”. Dikter som ”Drömmar äro våra tankar” och ”Hoppets fackla” har även de tidsaktualitet samtidigt som de anknyter till ljusmetaforiken i 1930-talets lyrik. De kosmiska och metafysiska perspektiven i dessa och tidigare diktsamlingar återkommer i dikter som ”Trädets rötter”, där barndomslandskapet liksom modern med sin bibel på nytt tonar fram, ”Avsked till livet” och ”O soluppgång i evighet”. Mitt i denna krigspräglade diktsamling kan man trots allt hitta ett par dikter som uttrycker hopp och tillit, såsom ”Livsbåten och ”En gång blir allting stilla”, åter två av Pär Lagerkvists mest kända dikter.

 

Den följande diktsamlingen, Hemmet och stjärnan, lägger ingenting nytt till Pär Lagerkvists lyrik. Den anknyter omedelbart till beredskapsstämningen i den föregående samlingen och likt denna utvecklar den motiv och teman från de tidigare diktsamlingarna. Även om 1940-talets dikter är särskilt präglade av krigssituationen visar de ändå med full tydlighet hur väl Lagerkvist är förankrad i den traditionella lyrikens språk och idéer liksom hur han förmår aktualisera dem för en ny tid.

 

I sitt kapitel om Pär Lagerkvist i Den svenska litteraturen vill Sven Delblanc tona ner författarens betydelse som lyrisk modernist för att i stället lyfta fram bilden av Lagerkvist som fullbordaren och förnyaren av äldre lyriska traditioner. Så pekar Delblanc flera gånger på hur Lagerkvist anknyter till den sene Heidenstams centrallyrik, särskilt som denna framträder i Nya dikter (1916) men också, och kanske än tydligare, hur det avskalade och enkla i Lagerkvists lyrik har en viktig grund i den folkligt förankrade poesi som har sina främsta rötter i bibeln och psalmboken. Kristna motiv och teman ges ibland naivt fromma tonfall och är ofta utgångspunkt för oroande och aldrig riktigt lösta metafysiska frågeställningar. Det är en linje i Lagerkvists lyrik som blommade ut i 1920-talets diktsamlingar för att kulminera i författarens sista diktsamling, Aftonland, 1953.

 

Diktsamlingen undersöks grundligt i en monografi av Ingrid Schöier, Som i Aftonland, (1981), som utreder såväl dess tillkomst som struktur och viktiga motiv och teman. Nedan skall endast några drag i diktsamlingen uppmärksammas, främst av tematisk art.

 

Man kan till att börja med konstatera att diktsamlingen består av fem avdelningar, numrerade I till V samt att det i var och en av dessa avdelningar finns vissa tematiska dominanter. Så är exempelvis döden ett centralt tema i den första avdelningen, något som anslås i inledningsdikten ”Allt är så underligt fjärran idag”, där döden på en gång tycks vara fjärran och närvarande och där uppbrott och förändring markeras av fåglar och vingar, ett motiv som upprepas i samtliga diktens tre strofer. Uppbrottet tematiseras även i de följande dikterna, såsom i ”Vid färdens sista rast”, liksom kontrasten mellan jordelivet och det som därpå följer, till exempel i dikterna ”Engång skall du vara en av dem som levat för längesen” och ”Den döde”.

 

Medan flera av dikterna i den första avdelningen kopplar samman döden med frid och befrielse, betonar de fyra dikterna i den andra avdelningen övergivenhet och ensamhet, tomhet och tystnad. I den följande avdelningen är längtan ett viktigt tema. Här återkommer Lagerkvist som så många gånger tidigare i sitt författarskap till själva livsgåtan och i tredje avdelningen finns även dikter som tematiserar själva diktandet. Dessa tre teman sammanvävs i flera dikter såsom i ”O människa, du brunn där stjärnor speglas”.

 

Den fjärde, och längsta, avdelningen innehåller en av samlingens och även författarskapets mest kända dikter, ”Vem gick förbi min barndoms fönster”. Denna liksom flera andra dikter i denna avdelning tematiserar Gud som närvarande genom olika tecken och samtidigt som oåtkomlig och obegriplig för jaget. Det rör sig här om en form av existentiell och metafysisk oro som funnits som ett viktigt inslag i författarskapet alltifrån dess början och som kommer att kulminera i 1950- och 60-talens prosaböcker, främst i Barabbas (1950) och i den så kallade pilgrimssviten som inled med Sibyllan 1956 och som avslutas med Det heliga landet 1964. Andra dikten på samma tema är ”Tillfällig som en vallmo”, ”Hans skugga föll över jorden” och ”Överallt, i alla himlar finner du hans spår”.

Ett par av dikterna, ”Vad upplevde jag den kvällen” och ”Med gamla ögon ser jag mig tillbaka”, tycks gå tillbaka på minnen från författarens barndom. I dessa dikter rör man sig från barndomens mycket konkreta detaljer ut mot kosmiska och metafysiska perspektiv på ett sätt som är mycket typiskt för Lagerkvist. Den fjärde avdelningens sista dikt, ”Att hjärtats oro aldrig må vika”, är närmast utformad som en bön om att få fortsätta såväl oförsonad med livet som evigt vandrande mot ett okänt mål. Strax före denna dikt står dock två dikter, ”Det är bara det glödande som blir aska” och ”Låt min skugga försvinna i din”, som tematiserar jagets önskan att utplånas och uppgå i något större.

 

I diktsamlingens femte och avslutande avdelning tycks jaget och de eviga frågorna få träda tillbaka något. I stället är det själva skapelsen som står i centrum och i flera av dikterna parallelliseras jagets pånyttfödelse med naturens. Diktsviten ”Skapelsemorgon” slutar dock med att jaget beskriver hur såväl skapelsen (naturen) som ”mitt verk” (diktandet) övergivit honom och lämnat honom ensam och tom. Slutraderna lyder: ”Jag är redet som längtar efter sin fågelunge. // Jag är skaparens tomma hand.” I avdelningens och hela diktsamlingens sista dikt, ”I den stilla aftonfloden”, visar dock naturen åter fram tecken på Guds dubbla natur av på en gång närvarande och frånvarande. Här lyder slutraderna: ”Varför sitter jag här ännu vid stranden som han lämnat för så längesen?”