Forskning om Pär Lagerkvist

Forskningen om Pär Lagerkvist var intensiv under några decennier från 1940-talet och framåt. Inriktningen var då huvudsakligen biografisk-psykologisk eller idéhistorisk. Bland verk från denna tid kan nämnas G. Fredéns Pär Lagerkvist. Från Gudstanken till Barabbas (1954), K. Henmarks Främlingen Lagerkvist (1966), E. Hörnströms Pär Lagerkvist. Från den röda tiden till Det eviga leendet (1946), S. Linnérs Pär Lagerkvists livstro(1961) och J. Mjöbergs Livsproblemet hos Lagerkvist (1951). En rad uppsatser finns även om enstaka verk i författarskapet eller om vissa motiv. Bland dem finns några berättartekniskt inriktade undersökningar av Lagerkvists prosa. ). I Palmqvist-Grandins Svenska författare. Bibliografisk handbok (1967) finns detaljerade uppgifter om vad som skrivits om såväl författarskapet allmänt som om enskilda verk fram till mitten av 1960-talet.

 

Från de senaste decenniernas forskning finns bland annat Ingrid Schöiers monografi Som i Aftonland (1981) samt Richard Schönströms Dikten som besvärjelse (1987). Ingrid Schöier har också skrivit en stor biografi, Pär Lagerkvist (1987). Biografiskt inriktad är också Willy Jönssons Gud, matos och kärlek (1978) Håkan Möllers Pär Lagerkvist. Från författarsaga till Nobelpris (2009) tecknar en bild av författarskapets utveckling från de allra tidigaste skriverierna fram till Nobelpriset och Barabbas 1951.

 

För mer detaljerad bibliografisk information hänvisas i första hand till bibliografierna i Erik Hjalmar Linders Fem decennier av nittonhundratalet (1964) och Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen (1990 eller senare upplagor). Bibliografiska uppgifter publiceras också löpande i Pär Lagerkvist-Samfundets årsböcker.

att läsa Bödeln

fr Pär lagerkvist i text och ton,

Pär Lagerkvist-samfundets årsbok 2015

Idag kan vI läsa Pär Lagerkvists korta roman Bödeln på tre nivåer. Vi läser den som skildring av en medeltid som omges av ett sagans skimmer och som kritisk skildring av nazismen i Lagerkvists samtid, men också som en bild av vår tid. Den samtidssyftning som var tydlig när Lagerkvist skrev romanen blir historisk, men vi kan se en ny riktning ut mot samtiden, mot vår tid.

Pär Lagerkvist gav ut romanen Bödeln på hösten 1933, samma år som nazisterna kom till makten i Tyskland. Nazisternas Machtübernahme inleddes i januari det året, och det fullbordades när Hitler utnämndes till tysk rikskansler i augusti 1934. Två månader senare sattes en scenversion av romanen upp i Bergen. Till julen gavs den på Dramaten med Gösta Ekman i huvudrollen.

Händelserna går omlott. Samma år som Pär Lagerkvist gav ut Bödeln reste han i ett Tyskland där nazisterna grep makten. Han var på väg till Egypten, Palestina och Grekland. Han samlade intrycken i boken Den knutna näven

1934, hans appell för humanism, bildning och motstånd mot tidens barbari.

1940 valdes Pär Lagerkvist in i Svenska Akademien. Det hånades i nazist– pressen. I en artikel häromåret i Pär Lagerkvist-samfundets skrift Den politiske Lagerkvist citerar Per Svensson Den svenske folksocialisten: ”Lagerkvist inval lär vara föranlett av hans drama ‘Bödeln’, i vilken [sic] han låter en hatparox– ysm explodera över det tyska rikets överhuvud.” I sin biografi över Pär La- gerkvist, Från författarsaga till Nobelpris, återger Håkan Möller en notis från Der Stürmer, 1941. Tidningen rasade över att en ”judedräng” intagit en plats i Svenska akademien, därtill den plats som tidigare innehades av Verner von Heidenstam, som redan under sin levnad festischerades inte bara som natio– nalskald, utan också som den stora nationella skalden.

Nazisterna hatade Pär Lagerkvist. Tillsammans med bland andra Eyvind

Johnsons Krilonromaner och Vilhelm Mobergs Rid i natt hör Bödeln till de

63

konstnärligt mest övertygande romaner som svenska författare skrev på 1930- och 1940-talen i motstånd mot nazismen.

Detta tidssammanhang präglar naturligtvis läsningen av Bödeln. Men det är också värt att fundera på romanen från dagens perspektiv. Finns det idéer eller situationer i den som griper in i vår tid, drygt åttio år senare?

Bödeln rymmer två berättelser. Den första tilldrar sig på Medeltiden. Bö- deln sitter ensam på ett värdshus. Hans närvaro fyller de andra gästerna med skräck. De berättar gruvliga historier om människor som avrättats, om barn som fötts med galgmärket i pannan och om hur värdshusets öl fått styrkan av ett finger från en hängd man som lagts i tunnan:

Ölet är gott, du mästerman! skrek en av gestalterna. Du vet väl att mut– ter varit ute på galgbacken och knipit ett tjyvafinger från dig som hon hängt i en tråd ner i tunnan. Hon unnar ingen att ha bättre öl än hon själv och gör allt för sina gäster. Och det är inget som ger en sådan must åt ölet som ett finger från galgen, vet du!

Det här är ett av de få tillfällen då bödeln tilltalas i det skiktet av romanen. Den rädsla hans närvaro framkallar gör att människorna på värdshuset talar om honom, men inte till honom. Bödeln själv är hela tiden tyst: ”Bödeln satt där orörlig, stirrade tung och tidlös framför sig ut i dunklet.” Med de orden avslutar Lagerkvist den första berättelsen. Eller inleder den andra; de ligger i ett eget stycke som en brygga mellan de två berättelserna.

Efter dessa ord förflyttas vi i tiden. Alltfler besökare kommer in på restau- rangen. Plötsligt hör vi tonerna från ett jazzband. Vi är i skrivandets samtid. Bödeln sitter i restaurangen. En välmående herre säger att det är en ära att bö– deln gör dem sällskap. Men han är inte den enda gästen på restaurangen som hälsar bödeln: ”En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. – Heil sade han och stod ett tag förstelnad.” Nu väcker bödeln beundran, inte skräck.

Romanen bygger på ett växelspel mellan medeltiden, den mörka tiden, och skrivandets samtid, det europeiska 1930-talet. Medeltiden framställs som en tid av vidskepelse och fruktan för tillvarons dunkla samband, gärna enligt en kausal logik besläktad med den som ofta återfinns i de skriftlösa kulturerna. En i den religionshistoriska forskningen överspelad analys, den tradition från

James George Frazers The Golden Bough som utövade sådant inflytande på för–

64

fattare i förra seklets inledande decennier – inte minst på T.S. Eliots dikt ”The Waste Land”, skulle sett detta tänkande som en ”kvarleva” från ett tidigare re– ligiöst stadium. Den logiken finner vi i berättelsen om tjyvafingret liksom i de många minnen som åsynen av bödeln aktualiserar hos de övriga gästerna, däribland i det samtal som följer på den druckna gesällens ord om tjyvafingret:

– Nej det är förunderligt med allt som kommer från det hållet, sade en liten snedmunt skoflickargubbe och strök betänksamt ölet ur det vissna skägget.

– Det vill jag lova det! Jag minns jag var med en gång när de hängde en bonde för tjuvskytte i min hemtrakt, fast han sa han var oskyldig. När mäster sparkat’en från stegen och snaran gav ryck släppte han en fjärt som osade över hela backen, och blomstrena slokade och ängen österut låg liksom falnad och vissen, för det var vid västlig vind skulle jag säga, och det blev missväxt där på trakten den sommarn.

Att närma sig det onda är tabu. Bödelns förbindelse med det onda är också en bärande idé i romanens första del. ”Med ljudlösa steg smög flickan över stengolvet och handen skälvde på henne när hon fyllde på hans krus”, läser vi redan på den första sidan. Sedan är exemplen på förbindelsen mellan bödeln och det onda legio: ”Ja det är klart att bödeln måste ha en makt som ingen annan, så nära som han står det onda”, för att bara välja ett av många exempel från de tyst trevande samtalen om bödeln.

Men liksom det antika ordet ”sacer” (med rötter i det hypotetiska indo- europeiska urspråket) betyder både ”helig” och ”förbannad” manar även bödeln fram kluvna associationer hos gästerna. Även det heliga var tabu, för– bjudet att närma sig, och till bödeln knyts även en undergörande förmåga att verka det goda, som ett eko av dubbelheten ”helig” och ”förbannad”.

En av gästerna i värdshuset berättar att han inte behöver vara rädd för bö– deln. I sin barndom, fortsätter han, lekte han med två barn han träffade i sko– gen. Han följde dem hem. När hans mor får veta detta och sedan inser att barnen är bödelns barn och att sonen varit hemma hos bödeln, skriker hon att det betyder ”att han skall dö för bödelssvärd engång”. Efter en lång och dyster tid tar hon mod till sig och uppsöker bödelns hem med sin son. Hon vädjar för sonen, och bödeln tar med honom till en brunn. Där dricker pojken tre gånger

ur bödelns hand: ”Nu är det hävt, sade han, sen du druckit ur hand på mig.”

65

Berättelsen möts av förundran, men så spirar samtalet på nytt: ”- Jo nog kan bödeln va god av sig också. En har ju hört att han hjälpt sjuka och elända och folk i den yttersta nöd, när all läkekonst gått ifrå.”

I romanens andra berättelse, i dess samtidsskikt, har bödeln ett mindre tve- tydigt symbolvärde. Han är beundrad, han väcker fascination och vördnad. Någon dubbelhet finns knappast i hans väsen, åtminstone inte för restaurang– ens gäster som betygar bödeln sin vördnad.

Inledningsvis låter Lagerkvist ”en vacker fyllig kvinna”, ”en fet herre med bucklande skjortbröst”, den tidigare nämnda unge mannen, ”en äldre militä– risk herre” och ”en välgödd borgarfru” hälsa bödeln. Någon konstaterar att bödeln måste ha ett uppdrag. En del repliker ringar in synsättet: många måste dö, men de bästa klarar sig. Eller, som den militäriske herren säger: ”Utmärkt att det blir ordning, herr bödel! Folket måste tamefan lära sig veta hut!”

De typifierade beskrivningarna antyder att det är samhällets stöttepelare som hyllar bödeln och hans värv. Den unge mannen som utbrister sitt ”Heil!” blir en företrädare för de stormtrupper som garanterar den upprättade oord– ningen.

Ty även om bödeln är iögonenfallande i sin närvaro där nazismens, och andra moderna systems, bödlar vanligen är anonyma var det för läsarna up– penbart att Lagerkvist med sin skildring av bödelskulten kritiserade naziväldet i Tyskland. Syftningen trumfades in med allt annat än tvetydiga beskrivningar och repliker som direkt pekar ut den nazistiska ideologin.

Beskrivningen underbyggs också av retoriska grepp som blottlägger ideo– logins underliggande tankemönster. Den är starkt framtidsinriktad och tra– ditionsfientlig. Det talas om ”det förgångnas vanföreställningar”. Inriktningen på framtiden är så stark att den även antar eskatologiska dimensioner: ”En tid som är avgörande för hela mänskligheten och för tillvarons vidare utveckling på jorden.” Sådana formuleringar alluderar direkt på Hitlers idéer om ”tusen– årsriket”.

Vi finner också tydliga uttryck för fascismens idé om den klassöverskridan- de folkgemenskapen: ”här sitter man och dricker champagne eller, som kanske de flesta, bara ett enkelt glas öl, borgare, arbetare och lite bättre situerade om varandra, alla är lika.”

Men det är också en folkgemenskap som är exkluderande, alla får inte plats i den. Folkgemenskapen sätts i kontrast till ”andra, mindervärdiga raser.” La-

gerkvist föregriper därtill ett tankemönster som blev allt vanligare i den nazis-

66

tiska propaganden, inte minst tydlig i till exempel Veit Harlans ökända film Jud Süss från 1940 där den judiska befolkningen metaforiskt framställs som smittspridande råttor, alltså bilden av det främmande eller misshagliga som en sjukdom eller smitta:

– Som sagt. Vi kommer att sätta som ett oavvisligt krav att alla oliktän– kande kastreras! Det är en enkel nödvändighet för befästandet av våra idéers seger. Ni kan väl inte begära att vi skulle tillåta denna smitta att sprida sig till kommande generationer. Nej, min herre! Vi känner vårt ansvar!

Förutom dessa tydliga signaler om den nazistiska kontexten tematiserar La- gerkvist även militarismen och krigets heroism i Bödeln. ”Våldet är den hög– sta yttringen av mänsklighetens inte bara fysiska utan även andliga krafter!” utropar en gäst i början av bokens andra del i ett av de uttalanden som ger den ideologiska ton som Lagerkvist blottlägger och brännmärker. ”Jo, krigets stålbad är något som måste till”, utbrister en annan gäst.

Våldet som själslig rening är en idé som får än starkare uttryck då en sol- dat med bortskjutet ansikte gör entré på restaurangen. Han kunde varit en motröst, en företrädare för en annan sanning, en erfarenhetens egen sanning, men tvärtemot sådana förväntningar stämmer han helhjärtat in i de floskulösa utläggningarna om våldet:

– Jag hör att ni talar om krig, kamrater, sade en man med ansiktet bort– skjutet så att bara underdelen var kvar och det övriga en röd, fnasig yta; han reste sig osäkert från stolen. Det gläder mitt hjärta! Jag hoppas det skall bli mig förunnat att uppleva den dag då vårt folk drar ut igen till de gamla, stolta slagfälten!

Kanske svarade Lagerkvist här på den tyska radikalkonservatismens heroi– sering av kriget? När gästerna talar om våldet som andlig kraft och den råa styrkans hjältemod, låter det som ett eko av Ernst Jüngers roman I stålstormen, utgiven 1920. Under åren efter det första världskriget var beväpnade frikårer med en nationalistisk och antidemokratisk agenda aktiva i Tyskland, samtidigt som den radikalkonservativa ideologin formulerades. Själv har jag svårt att inte se dessa idéer som en grogrund för nazismen, men forskningen är inte

67

enig. Ofta framhålls till exempel att Jünger och andra företrädare för den idé– riktningen föraktade Hitler.

Kanske behövs inte denna genomgång av de signaler som pekar mot na– zismen i romanen. Det är uppenbart vad Pär Lagerkvist kritiserar. Men det är också slående hur han betar av den nazistiska ideologin på punkt efter punkt, som för att förekomma invändningar eller bagatelliserande beskrivningar. Se här, tycks han vilja säga, så här ser det ut. Det finns inga öppningar för huma– nitet. Det är ett barbari från början till slut. Och om bödeln är den yttersta symbolen för ondskan, är kulten av honom symbolen för ondskan i samtiden.

Det var ingen slump att Pär Lagerkvist lät boken bestå av två distinkta delar. Även om de är åtskilda i tid och rum, skapas en tät väv av förbindelser mellan berättelserna och deras respektive tid. Där medeltiden framstår som en tid av vidskepelse och tron på dunkla samband, är samtiden rationell. Den är rentav så kallhamrad i sin rationalism att morden, tortyren och militarismen fram– står som en förnuftig ordning, trots att ideologin även ekar av millenaristiska idéer med religiösa rottrådar.

Men även om den gestaltade ideologin har dessa rottrådar drivs den av en rationalitet som frigjort sig från alla mänskliga och religiösa sammanhang, från humanitet och humanistiska bildningsideal, alltså från den civilisations- skapande traditionen.

Då kan bödeln hyllas för att han upprätthåller ordningen, den ordning som skapats av den förvridna ideologin. Bödeln injagar inte längre skräck, eftersom ingen längre tror på de dunkla förbindelser som präglade varseblivningen av världen i bokens första del.

En gång talade vi om den ”mörka” medeltiden. På engelska kallas den ”The Dark Ages”. Men vilken tid var den mörka, den medeltid när bödeln injagade skräck eller samtiden där han beundras? Det är en av de frågor som Lagerkvist ställer i Bödeln.

Hur läser vi Bödeln idag? I essän ”Pär Lagerkvist och vår tid”, publicerad

1993 och återutgiven av Pär Lagerkvist-samfundet 2003, skriver Elin Lager– kvist om författarens aktualitet. Hon nämner dramat Sista mänskan, 1917, och beskriver scenbilden ”som en vision av vår värld efter kärnvapenkrig och miljöförstöringens fullbordan.”

Elin Lagerkvist skriver också om Bödeln. Hon berättar att Pär Lagerkvist tio år innan han skrev romanen hade sett en notis i en tidning i Paris om hur en

hel järnvägsvagn hade tömts när en spansk bödel kom in. ”Ingen ville sitta i

68

samma vagn som bödeln”, skriver hon med en formulering som är kongenial med romanens idé. Hon relaterar också romanen i dess dramatiserade version till vår tid:

Dramat om bödeln, mänsklighetens ständige följeslagare genom histo– rien, är tyvärr lika aktuell nu som någonsin förr, nu när kapprustningen slukar jordens tillgångar, rasismen sticker upp sitt fula tryne på nytt och sadistiska vålds- och porrfilmer ger de största inkomsterna, vilket säger något om människorna och deras behov.

Tjugo år senare skulle kanske delvis andra tyngdpunkter anges, men aktualite– ten finns där. Men vi bör också försöka se bortom de omedelbara parallellerna. Att ett högerextremistiskt parti tagit plats i riksdagen och att det politiska vål- det sprider sig är uppenbara anknytningspunkter. Men kanske finner vi även sådana i de underliggande tankemönster som romanen blottlägger?

Jag tänker till exempel på den eskatologiska dimensionen, idén om att vi befinner oss i en tid som, med en restauranggästs ord, ”är avgörande för hela mänskligheten och för tillvarons vidare utveckling på jorden.” Efter valet till Europaparlamentet 2014 kunde vi läsa den här twitterkommentaren: ”Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Det låter som ett direkt eko av restauranggästens tal. Det skrevs av Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog som under den följande hösten också blev partiets ställföreträdande ledare.

Den finlandssvenska historikern Nils Erik Forsgård visade i boken Alias Finkelstein. Studier i antisemitisk retorik, 2002, hur denna millenaristiska idé förenade förra sekelskiftets väckelserörelser, ofta med antijudisk udd, med den politiska antisemitismen med rötter i 1800-talets tyska arbetarrörelse; hans ex- empel är österbottniska men själva tankefiguren är representativ.

Den millenaristiska idén är inte bara tydlig i religioner som har en idé om tidens fullbordan, alltså en linjär tidsuppfattning. Den finns även i nazismens idé om tusenårsriket, som Lagerkvist anspelar på, men också i den kommu– nistiska idén om det klasslösa samhället, liksom i andra politiska utopier. Men även i den utopikritiska liberalismen såg vi efter de kommunistiska re– gimernas fall i östra Europa en idé om ”historiens slut” formulerad av Fran–

cis Fukuyama, som anser att den sista stora idéstriden utkämpades mellan

69

liberalism och kommunism. Vår framtid kommer enligt denna idé inte att formas av politiska idéer, utan av en utveckling på vetenskaplig grund. Både liberaler och konservativa har tolkat Fukuyamas idé som en utsaga om ka– pitalismens slutliga seger. Så kunde det se ut för tjugo år sedan, men sedan kom bankkrisen och en global kris, som knappast tyder på att historien nått sitt slutmål.

Så kan vi se hur Lagerkvist i Bödeln också kritiserar ett tankemönster som på ett försåtligt sätt även tränger in i demokratiska tänkesätt, och romanen får en bredare antiutopisk syftning.

Romanen pekar rakt in i år tid även genom sin bild av den fascination som våldet utövar på sinnena. Elin Lagerkvist skrev om ”sadistiska vålds- och porrfilmer”, men jag tror att vi kan gå bortom fiktionsprodukterna och se hur denna fascination kommer till uttryck även på andra nivåer. Den senaste tiden har vi fått nästan dagliga rapporter om att unga män från svenska förorter har dött när de deltagit i strider för terrorrörelsen Islamiska staten. Vi hör också om svenska högerextremister som slåss för bägge sidor i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Vi kan se ett sådant engagemang som uttryck för den fascistiska dröm om den renande våldsakten som soldaten i Lagerkvists roman uttrycker. Det är också ett uttryck för den ideologiska fanatism som gör att människor är be– redda att offra sitt liv för den våldsamma omstörtningen, även det en idé som tematiseras i de högljudda samtalen inför bödeln på restaurangen.

På en punkt kan vi från dagens perspektiv dock korrigera Pär Lagerkvists samtidskritik. Det gäller hans bild av jazzmusiken. Där ansluter han till sin tids fördomar mot jazzen som vildsint och otyglad ”negermusik”:

Och negrerna spelade. Vilt, ohyggligt, med blodsprängda ögon och blodiga händer och ansikten, spelade som rasande. Det var en musik som aldrig hörts förr, ursinnig, skräckinjagande, som nattliga tjut ur djungeln och dödstrummans dån när stammarna samlas i urskogen efter solnedgången.

1933 besökte Louis Armstrong för första gången Sverige. I Göteborgs Han– dels- och Sjöfartstidning recenserades Louis Armstrongs konsert av den upp– burne kompositören Gösta Nystroem, som bland annat skrev:

70

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mäss– singstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.

Pär Lagerkvist gör sig naturligtvis inte skyldig till rasistiska förlöpningar av det slaget, men han delar recensentens associationer. Jazzen uppfattas som vilda och oartikulerade djungelvrål. Därför ger han också jazzen ett associations- värde där musiken är kongenial med stämningarna på restaurangen, även om musikerna förolämpas och misshandlas. Några av de bästa fiktiva skildring– arna av nazismens förföljelse av jazzen finns annars i Thomas Carters film Swing Kids, 1993, och den kanadensiska författarinnan Esi Edugyans roman Half Blood Blues, 2011.

En sådan analys var Pär Lagerkvist knappast mäktig 1933. I stället kan vi se likheter med T.S. Eliots tematisering av jazzen i ”The Waste Land”, 1922. Där blir musiken ett av uttrycken för samtidens förfall och den andliga torka som ger dikten dess ideologiska och tematiska utgångspunkter:

‘Are you alive, or not? Is there nothing in your head?’ But

O O O O that Shakespeherian Rag– It’s so elegant

So intelligent

Visserligen förekommer inte ordet ”jazz” i dikten. Den ironiska ordleken på Shakespeares namn knyts till ”Rag”, men ett av den klassiska jazzens emblema– tiska stycken var ”Tiger Rag” och sekelskiftets ragtime var en av de källor ur vilka jazzen skapades. 1932 publicerade också Erik Mesterton och Karin Boye sin svenska tolkning av Eliots dikt i tidskriften Spektrum. Där får de aktuella verserna en tydligare syftning till samtidens musik:

”Lever du eller inte? Har du inget i huvudet?” Bara

71

la la la la, jazz på Shakespehere, å så elegant

och intelligent

Det var året innan Pär Lagerkvist skrev Bödeln.

I rättvisans namn skall dock sägas att även jazzälskare vid den här tiden hade en primivistisk och romantiserande syn på jazzmusiken, inte minst tyd– ligt i de dikter med jazzmotiv som Artur Lundkvist skrev, däribland ”Neger med saxofon” i Fem unga.

Samtidsreferens och tidsbundenhet till trots, en gestalt i Bödeln griper över tiden, bödeln själv. Hans tidlöshet markeras redan i stycket som bildar brygga mellan romanens båda delar. Så långt är bödeln outgrundlig, men i slutet kom– mer han också själv till tals. Då blir han en tydligt symbolisk gestalt: ”jag den ende som inte åldras.” Här hör vi också ett eko av Ahasverus, den olycklige som dömts att vandra för evigt som skulle bli huvudperson i första delen av Pilgrimstrilogin, Ahasverus död, 1960.

Där Ahasverus, liksom sibyllan, drabbats och dömts av Guds ondska, är även bödeln ett offer, ett redskap för människornas och gudarnas ondska, ”för– dömd till evig tid”:

Ännu kallar man mig och jag kommer. Jag ser över landen – jorden ligger febrig och het och i rymden hörs skrin av sjuka fåglar. Då är det ondas brunsttid inne! Då är bödelstid.

Då råder, för att tala med Eliot, torka – både i naturen och i människans själ.

Bödeln berättar också utförligt om hur han avrättade Kristus. Då riktar han sig till Gud, men får inget svar: ”Jag fick ta min bila igen och gå tillbaka samma väg.” Så understryker Pär Lagerkvists ondskans och våldets eviga cirkularitet, men också människans plikt att utmana och avbryta våldets och ondskans ut– tryck – i alla tider.

72