Pär Lagerkvists dramatik

Dramatiken var ett centralt område för Pär Lagerkvist då han under senare delen av 1910-talet gjorde sig känd som radikal modernistisk författare. 1917 publicerade han dramat Sista människan och året därpå utgavs Teater som förutom tre enaktare, samlade under rubriken ”Den svåra stunden” också innehöll ett teatermanifest med titeln ”Modern teater. Synpunkter och angrepp”. I detta kritiserade han det naturalistiska dramat, här främst representerat av Ibsen, för dess strävan efter realistisk verklighetsillusion och lyfter i stället fram Strindbergs sena dramatik som en viktig utgångspunkt för all modern teater. Tvärt emot det naturalistiska dramats ideal förespråkar Lagerkvist i stället just en ”teatralisk” och stiliserad dramatik, som bland annat medeltidsdramat får exemplifiera.

 

Dessa tidiga dramer anknyter på många sätt till samtidens expressionism. Det gäller själva iscensättningen, det vill säga dramernas miljöer och persongalleri, liksom tematiken: människan ställd inför en skrämmande grym, absurd och obegriplig värld. Detta gäller inte minst för det mest kända av Pär Lagerkvists expressionistiska dramer, Himlens hemlighet, publicerat i diktsamlingen Kaos 1919, där det metafysiska grubblet över tillvarons mening står i centrum. Denna tematik präglar själva scenrummet som består av ett stiliserat jordklot. Figurerna heter sådant som Dvärgen, Gumman och Flickan och framställs som ganska isolerade från varandra trots att de befinner sig i samma tämligen avgränsade scenrum. Två figurer sticker ut i detta persongalleri, dels gubben som står och sågar – ett motiv Pär Lagerkvist flera gånger återkommer till som en bild för Gud – och dels en man som sitter på golvet och leker med dockor som han till slut knipsar huvudena av och kastar ut i rymden. Spelet i dramat är överhuvudtaget mycket stiliserat, bitvis pantomimiskt samtidigt som det växlar mellan djupt existentiellt allvar och råa skratt. I dramats senare del blir Ynglingen något av en centralgestalt, vars sökande efter tillvarons mening och dröm om kärlek brutalt krossas. Då han i dess slut hoppar av klotet, möts detta endast av krassa kommentarer som ”Kors i jösse namn, han hoppa åv”.

Med Himlens hemlighet kan Pär Lagerkvists rent expressionistiska dramatik sägas vara avslutad. Då han 1923 utgav Den osynlige, så kan man i detta drama se spår från huvudtankarna i teatermanifester samtidigt som det också vittnar om den omorientering som sker i författarskapet under 1920-talet. Till författarens mer betydande dramer hör Han som fick leva om sitt liv (1928), vars kärna är en mordhistoria och som är skriven i en mer realistisk och vardaglig stil. Under 1930-talet blir som bekant Pär Lagerkvist en alltmer samhällsengagerad och politisk författare, något som också märks i dramer som Konungen (1932), Mannen utan själ (1936) och Seger i mörker (1939) liksom i dramatiseringen av berättelsen Bödeln (1933), den senare en av författarens allra viktigaste texter från denna period.

 

Midsommardröm i fattighuset (1941) är ett av Pär Lagerkvists allra sista dramer och tillhör tillsammans med Himlens hemlighet och dramatiseringen av Bödeln hans oftast spelade.