Lagerkvistforskning

Forskning om Pär Lagerkvist

Forskningen om Pär Lagerkvist var intensiv under några decennier från 1940-talet och framåt. Inriktningen var då huvudsakligen biografisk-psykologisk eller idéhistorisk. Bland verk från denna tid kan nämnas G. Fredéns Pär Lagerkvist. Från Gudstanken till Barabbas (1954), K. Henmarks Främlingen Lagerkvist (1966), E. Hörnströms Pär Lagerkvist. Från den röda tiden till Det eviga leendet (1946), S. Linnérs Pär Lagerkvists livstro(1961) och J. Mjöbergs Livsproblemet hos Lagerkvist (1951). En rad uppsatser finns även om enstaka verk i författarskapet eller om vissa motiv. Bland dem finns några berättartekniskt inriktade undersökningar av Lagerkvists prosa. ). I Palmqvist-Grandins Svenska författare. Bibliografisk handbok (1967) finns detaljerade uppgifter om vad som skrivits om såväl författarskapet allmänt som om enskilda verk fram till mitten av 1960-talet.

 

Från de senaste decenniernas forskning finns bland annat Ingrid Schöiers monografi Som i Aftonland (1981) samt Richard Schönströms Dikten som besvärjelse (1987). Ingrid Schöier har också skrivit en stor biografi, Pär Lagerkvist (1987). Biografiskt inriktad är också Willy Jönssons Gud, matos och kärlek (1978) Håkan Möllers Pär Lagerkvist. Från författarsaga till Nobelpris (2009) tecknar en bild av författarskapets utveckling från de allra tidigaste skriverierna fram till Nobelpriset och Barabbas 1951.

 

För mer detaljerad bibliografisk information hänvisas i första hand till bibliografierna i Erik Hjalmar Linders Fem decennier av nittonhundratalet (1964) och Lönnroth-Delblancs Den svenska litteraturen (1990 eller senare upplagor). Bibliografiska uppgifter publiceras också löpande i Pär Lagerkvist-Samfundets årsböcker.

att läsa Bödeln

fr Pär lagerkvist i text och ton,

Pär Lagerkvist-samfundets årsbok 2015

Idag kan vI läsa Pär Lagerkvists korta roman Bödeln på tre nivåer. Vi läser den som skildring av en medeltid som omges av ett sagans skimmer och som kritisk skildring av nazismen i Lagerkvists samtid, men också som en bild av vår tid. Den samtidssyftning som var tydlig när Lagerkvist skrev romanen blir historisk, men vi kan se en ny riktning ut mot samtiden, mot vår tid.

Pär Lagerkvist gav ut romanen Bödeln på hösten 1933, samma år som nazisterna kom till makten i Tyskland. Nazisternas Machtübernahme inleddes i januari det året, och det fullbordades när Hitler utnämndes till tysk rikskansler i augusti 1934. T månader senare sattes en scenversion av romanen upp i Bergen. Till julen gavs den på Dramaten med Gösta Ekman i huvudrollen.

Händelserna går omlott. Samma år som Pär Lagerkvist gav ut Bödeln reste han i ett Tyskland där nazisterna grep makten. Han var på väg till Egypten, Palestina och Grekland. Han samlade intrycken i boken Den knutna näven

1934, hans appell r humanism, bildning och motstånd mot tidens barbari.

1940 valdes Pär Lagerkvist in i Svenska Akademien. Det hånades i nazistpressen. I en artikel häromåret i Pär Lagerkvist-samfundets skrift Den politiske Lagerkvist citerar Per Svensson Den svenske folksocialisten: Lagerkvist inval lär vara ranlett av hans drama Bödeln, i vilken [sic] han låter en hatparoxysm explodera över det tyska rikets överhuvud. I sin biografi över Pär La- gerkvist, Från rfattarsaga till Nobelpris, återger Håkan Möller en notis från Der Stürmer, 1941. Tidningen rasade över att en ”judedräng intagit en plats i Svenska akademien, därtill den plats som tidigare innehades av Verner von Heidenstam, som redan under sin levnad festischerades inte bara som nationalskald, utan också som den stora nationella skalden.

Nazisterna hatade Pär Lagerkvist. Tillsammans med bland andra Eyvind

Johnsons Krilonromaner och Vilhelm Mobergs Rid i natt hör Bödeln till de

63

konstnärligt mest övertygande romaner som svenska rfattare skrev på 1930- och 1940-talen i motstånd mot nazismen.

Detta tidssammanhang präglar naturligtvis läsningen av Bödeln. Men det är också värt att fundera på romanen från dagens perspektiv. Finns det idéer eller situationer i den som griper in i vår tid, drygt åttio år senare?

Bödeln rymmer t berättelser. Den rsta tilldrar sig på Medeltiden. Bö- deln sitter ensam på ett värdshus. Hans närvaro fyller de andra gästerna med skck. De berättar gruvliga historier om människor som avrättats, om barn som fötts med galgmärket i pannan och om hur värdshusets öl fått styrkan av ett finger från en hängd man som lagts i tunnan:

Ölet är gott, du mästerman! skrek en av gestalterna. Du vet väl att mutter varit ute på galgbacken och knipit ett tjyvafinger från dig som hon hängt i en tråd ner i tunnan. Hon unnar ingen att ha bättre öl än hon slv och gör allt r sina gäster. Och det är inget som ger en sådan must åt ölet som ett finger från galgen, vet du!

Det här är ett av de tillfällen då deln tilltalas i det skiktet av romanen. Den dsla hans närvaro framkallar r att människorna på värdshuset talar om honom, men inte till honom. Bödeln slv är hela tiden tyst: Bödeln satt där orörlig, stirrade tung och tidlös framr sig ut i dunklet. Med de orden avslutar Lagerkvist den rsta berättelsen. Eller inleder den andra; de ligger i ett eget stycke som en brygga mellan de t berättelserna.

Efter dessa ord rflyttas vi i tiden. Alltfler besökare kommer in på restau- rangen. Plötsligt hör vi tonerna från ett jazzband. Vi är i skrivandets samtid. Bödeln sitter i restaurangen. En välmående herre säger att det är en ära att bödeln r dem sällskap. Men han är inte den enda gästen på restaurangen som hälsar deln: En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. Heil sade han och stod ett tag rstelnad. Nu cker deln beundran, inte skck.

Romanen bygger på ett xelspel mellan medeltiden, den mörka tiden, och skrivandets samtid, det europeiska 1930-talet. Medeltiden framställs som en tid av vidskepelse och fruktan r tillvarons dunkla samband, gärna enligt en kausal logik besktad med den som ofta återfinns i de skriftsa kulturerna. En i den religionshistoriska forskningen överspelad analys, den tradition från

James George Frazers The Golden Bough som utövade sådant inflytande på för

64

fattare i rra seklets inledande decennier – inte minst på T.S. Eliots dikt The Waste Land, skulle sett detta tänkande som en kvarleva från ett tidigare religst stadium. Den logiken finner vi i berättelsen om tjyvafingret liksom i de många minnen som åsynen av deln aktualiserar hos de övriga gästerna, däribland i det samtal som följer på den druckna gesällens ord om tjyvafingret:

Nej det är runderligt med allt som kommer från det hållet, sade en liten snedmunt skoflickargubbe och strök betänksamt ölet ur det vissna skägget.

Det vill jag lova det! Jag minns jag var med en gång när de hängde en bonde r tjuvskytte i min hemtrakt, fast han sa han var oskyldig. När mäster sparkaten från stegen och snaran gav ryck släppte han en fjärt som osade över hela backen, och blomstrena slokade och ängen österut låg liksom falnad och vissen, r det var vid västlig vind skulle jag säga, och det blev missväxt där på trakten den sommarn.

Att närma sig det onda är tabu. Bödelns rbindelse med det onda är också en bärande idé i romanens rsta del. Med ljudsa steg smög flickan över stengolvet och handen skälvde på henne när hon fyllde på hans krus, läser vi redan på den rsta sidan. Sedan är exemplen på rbindelsen mellan bödeln och det onda legio: Ja det är klart att deln måste ha en makt som ingen annan, så nära som han står det onda, r att bara välja ett av många exempel från de tyst trevande samtalen om bödeln.

Men liksom det antika ordet sacer (med rötter i det hypotetiska indo- europeiska urspråket) betyder både helig och rbannad manar även deln fram kluvna associationer hos gästerna. Även det heliga var tabu, förbjudet att närma sig, och till deln knyts även en undergörande rga att verka det goda, som ett eko av dubbelheten helig och förbannad.

En av gästerna i värdshuset berättar att han inte behöver vara rädd r bödeln. I sin barndom, fortsätter han, lekte han med t barn han träffade i skogen. Han följde dem hem. När hans mor får veta detta och sedan inser att barnen är delns barn och att sonen varit hemma hos deln, skriker hon att det betyder att han skall r delssvärd engång. Efter en lång och dyster tid tar hon mod till sig och uppsöker delns hem med sin son. Hon djar för sonen, och deln tar med honom till en brunn. Där dricker pojken tre gånger

ur delns hand: Nu är det hävt, sade han, sen du druckit ur hand på mig.

65

Berättelsen möts av rundran, men så spirar samtalet på nytt: ”- Jo nog kan deln va god av sig också. En har ju hört att han hlpt sjuka och elända och folk i den yttersta nöd, när all kekonst gått if.

I romanens andra berättelse, i dess samtidsskikt, har deln ett mindre tve- tydigt symbolvärde. Han är beundrad, han cker fascination och vördnad. Någon dubbelhet finns knappast i hans väsen, åtminstone inte r restaurangens gäster som betygar deln sin vördnad.

Inledningsvis låter Lagerkvist en vacker fyllig kvinna, en fet herre med bucklande skjortbröst, den tidigare nämnda unge mannen, en äldre militärisk herre och en välgödd borgarfru hälsa deln. Någon konstaterar att deln måste ha ett uppdrag. En del repliker ringar in synsättet: många måste dö, men de bästa klarar sig. Eller, som den militäriske herren säger: Utmärkt att det blir ordning, herr del! Folket måste tamefan lära sig veta hut!

De typifierade beskrivningarna antyder att det är samhällets stöttepelare som hyllar deln och hans värv. Den unge mannen som utbrister sittHeil!blir en retdare r de stormtrupper som garanterar den upprättade oord– ningen.

Ty även om deln är gonenfallande i sin närvaro där nazismens, och andra moderna systems, dlar vanligen är anonyma var det r läsarna uppenbart att Lagerkvist med sin skildring av delskulten kritiserade naziväldet i Tyskland. Syftningen trumfades in med allt annat än tvetydiga beskrivningar och repliker som direkt pekar ut den nazistiska ideologin.

Beskrivningen underbyggs också av retoriska grepp som blottlägger ideologins underliggande tankemönster. Den är starkt framtidsinriktad och traditionsfientlig. Det talas om det förgångnas vanreställningar. Inriktningen på framtiden är så stark att den även antar eskatologiska dimensioner: En tid som är avrande r hela mänskligheten och r tillvarons vidare utveckling på jorden. dana formuleringar alluderar direkt på Hitlers idéer om tusenårsriket.

Vi finner också tydliga uttryck r fascismens idé om den klassöverskridan- de folkgemenskapen: här sitter man och dricker champagne eller, som kanske de flesta, bara ett enkelt glas öl, borgare, arbetare och lite bättre situerade om varandra, alla är lika.

Men det är också en folkgemenskap som är exkluderande, alla får inte plats i den. Folkgemenskapen sätts i kontrast till andra, mindervärdiga raser. La-

gerkvist regriper därtill ett tankemönster som blev allt vanligare i den nazis-

66

tiska propaganden, inte minst tydlig i till exempel Veit Harlans ökända film Jud Süss från 1940 där den judiska befolkningen metaforiskt framställs som smittspridande råttor, alltså bilden av det främmande eller misshagliga som en sjukdom eller smitta:

Som sagt. Vi kommer att sätta som ett oavvisligt krav att alla oliktänkande kastreras! Det är en enkel nödvändighet r befästandet av våra idéers seger. Ni kan väl inte begära att vi skulle tillåta denna smitta att sprida sig till kommande generationer. Nej, min herre! Vi känner vårt ansvar!

Förutom dessa tydliga signaler om den nazistiska kontexten tematiserar La- gerkvist även militarismen och krigets heroism i Bödeln. Våldet är den högsta yttringen av mänsklighetens inte bara fysiska utan även andliga krafter!utropar en gäst i början av bokens andra del i ett av de uttalanden som ger den ideologiska ton som Lagerkvist blottlägger och brännmärker. Jo, krigets slbad är got som måste till, utbrister en annan gäst.

Våldet som slslig rening är en idé som får än starkare uttryck då en sol- dat med bortskjutet ansikte r entré på restaurangen. Han kunde varit en motröst, en retdare r en annan sanning, en erfarenhetens egen sanning, men tvärtemot sådana rväntningar stämmer han helhjärtat in i de floskusa utläggningarna om våldet:

Jag hör att ni talar om krig, kamrater, sade en man med ansiktet bortskjutet så att bara underdelen var kvar och det övriga en röd, fnasig yta; han reste sig okert från stolen. Det gläder mitt hjärta! Jag hoppas det skall bli mig runnat att uppleva den dag då vårt folk drar ut igen till de gamla, stolta slagfälten!

Kanske svarade Lagerkvist här på den tyska radikalkonservatismens heroisering av kriget? När gästerna talar om våldet som andlig kraft och den råa styrkans hltemod, låter det som ett eko av Ernst Jüngers roman I stålstormen, utgiven 1920. Under åren efter det rsta världskriget var beväpnade frikårer med en nationalistisk och antidemokratisk agenda aktiva i Tyskland, samtidigt som den radikalkonservativa ideologin formulerades. Slv har jag svårt att inte se dessa idéer som en grogrund r nazismen, men forskningen är inte

67

enig. Ofta framhålls till exempel att Jünger och andra retdare r den idériktningen raktade Hitler.

Kanske behövs inte denna genomgång av de signaler som pekar mot nazismen i romanen. Det är uppenbart vad Pär Lagerkvist kritiserar. Men det är också slående hur han betar av den nazistiska ideologin på punkt efter punkt, som r att rekomma invändningar eller bagatelliserande beskrivningar. Se här, tycks han vilja säga, så här ser det ut. Det finns inga öppningar r humanitet. Det är ett barbari från början till slut. Och om deln är den yttersta symbolen r ondskan, är kulten av honom symbolen r ondskan i samtiden.

Det var ingen slump att Pär Lagerkvist lät boken bestå av t distinkta delar. Även om de är åtskilda i tid och rum, skapas en tät väv av rbindelser mellan berättelserna och deras respektive tid. Där medeltiden framstår som en tid av vidskepelse och tron på dunkla samband, är samtiden rationell. Den är rentav så kallhamrad i sin rationalism att morden, tortyren och militarismen framstår som en rnuftig ordning, trots att ideologin även ekar av millenaristiska idéer med religsa rottdar.

Men även om den gestaltade ideologin har dessa rottdar drivs den av en rationalitet som frigjort sig från alla mänskliga och religsa sammanhang, från humanitet och humanistiska bildningsideal, alltså från den civilisations- skapande traditionen.

Då kan deln hyllas r att han upprätthåller ordningen, den ordning som skapats av den rvridna ideologin. Bödeln injagar inte längre skck, eftersom ingen längre tror på de dunkla rbindelser som präglade varseblivningen av världen i bokensrsta del.

En gång talade vi om den mörka medeltiden. På engelska kallas den The Dark Ages. Men vilken tid var den mörka, den medeltid när deln injagade skck eller samtiden där han beundras? Det är en av de frågor som Lagerkvist ställer i Bödeln.

Hur läser vi Bödeln idag? I essän Pär Lagerkvist och vår tid, publicerad

1993 och återutgiven av Pär Lagerkvist-samfundet 2003, skriver Elin Lagerkvist om rfattarens aktualitet. Hon nämner dramat Sista mänskan, 1917, och beskriver scenbilden som en vision av vår värld efter kärnvapenkrig och miljöförstöringens fullbordan.

Elin Lagerkvist skriver också om Bödeln. Hon berättar att Pär Lagerkvist tio år innan han skrev romanen hade sett en notis i en tidning i Paris om hur en

hel järnvägsvagn hade tömts när en spansk del kom in. Ingen ville sitta i

68

samma vagn som deln, skriver hon med en formulering som är kongenial med romanens idé. Hon relaterar också romanen i dess dramatiserade version till vår tid:

Dramat om deln, mänsklighetens ständige följeslagare genom historien, är tyvärr lika aktuell nu som någonsin rr, nu när kapprustningen slukar jordens tillgångar, rasismen sticker upp sitt fula tryne på nytt och sadistiska vålds- och porrfilmer ger de största inkomsterna, vilket säger något om människorna och deras behov.

Tjugo år senare skulle kanske delvis andra tyngdpunkter anges, men aktualiteten finns där. Men vi bör också rsöka se bortom de omedelbara parallellerna. Att ett högerextremistiskt parti tagit plats i riksdagen och att det politiska vål- det sprider sig är uppenbara anknytningspunkter. Men kanske finner vi även sådana i de underliggande tankemönster som romanen blottlägger?

Jag tänker till exempel på den eskatologiska dimensionen, idén om att vi befinner oss i en tid som, med en restauranggästs ord, är avrande r hela mänskligheten och r tillvarons vidare utveckling på jorden. Efter valet till Europaparlamentet 2014 kunde vi läsa den här twitterkommentaren: ”Den stora avrande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avrande fas.

Det låter som ett direkt eko av restauranggästens tal. Det skrevs av Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas chefsideolog som under den följande hösten också blev partiets ställretdande ledare.

Den finlandssvenska historikern Nils Erik Forsgård visade i boken Alias Finkelstein. Studier i antisemitisk retorik, 2002, hur denna millenaristiska idé renaderra sekelskiftets ckelserörelser, ofta med antijudisk udd, med den politiska antisemitismen med rötter i 1800-talets tyska arbetarrörelse; hans ex- empel är österbottniska men slva tankefiguren är representativ.

Den millenaristiska idén är inte bara tydlig i religioner som har en idé om tidens fullbordan, alltså en linjär tidsuppfattning. Den finns även i nazismens idé om tusenårsriket, som Lagerkvist anspelar på, men också i den kommunistiska idén om det klasssa samhället, liksom i andra politiska utopier. Men även i den utopikritiska liberalismen såg vi efter de kommunistiska regimernas fall i östra Europa en idé om historiens slut formulerad av Fran

cis Fukuyama, som anser att den sista stora idéstriden utkämpades mellan

69

liberalism och kommunism. Vår framtid kommer enligt denna idé inte att formas av politiska idéer, utan av en utveckling på vetenskaplig grund. Både liberaler och konservativa har tolkat Fukuyamas idé som en utsaga om kapitalismens slutliga seger. Så kunde det se ut r tjugo år sedan, men sedan kom bankkrisen och en global kris, som knappast tyder på att historien nått sitt slutmål.

kan vi se hur Lagerkvist i Bödeln också kritiserar ett tankemönster som på ett rsåtligt sätt även tränger in i demokratiska tänkesätt, och romanen får en bredare antiutopisk syftning.

Romanen pekar rakt in i år tid även genom sin bild av den fascination som våldet utövar på sinnena. Elin Lagerkvist skrev om sadistiska vålds- och porrfilmer, men jag tror att vi kan bortom fiktionsprodukterna och se hur denna fascination kommer till uttryck även på andra nivåer. Den senaste tiden har vi fått nästan dagliga rapporter om att unga män från svenska rorter har dött när de deltagit i strider r terrorrörelsen Islamiska staten. Vi hör också om svenska högerextremister som slåss r bägge sidor i konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Vi kan se ett sådant engagemang som uttryck r den fascistiska dröm om den renande våldsakten som soldaten i Lagerkvists roman uttrycker. Det är också ett uttryck r den ideologiska fanatism som r att människor är beredda att offra sitt liv r den våldsamma omstörtningen, även det en idé som tematiseras i de högljudda samtalen inr deln på restaurangen.

På en punkt kan vi från dagens perspektiv dock korrigera Pär Lagerkvists samtidskritik. Det gäller hans bild av jazzmusiken. Där ansluter han till sin tids rdomar mot jazzen som vildsint och otyglad negermusik”:

Och negrerna spelade. Vilt, ohyggligt, med blodsprängda ögon och blodiga händer och ansikten, spelade som rasande. Det var en musik som aldrig hörts rr, ursinnig, skckinjagande, som nattliga tjut ur djungeln och dödstrummans dån när stammarna samlas i urskogen efter solnedgången.

1933 besökte Louis Armstrong r rsta gången Sverige. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning recenserades Louis Armstrongs konsert av den uppburne kompositören Gösta Nystroem, som bland annat skrev:

70

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässsingstrumpet och en jättestor vit sduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska rfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är rvånande men fysiskt brås han nog både på rfäder och gorillor.

Pär Lagerkvist r sig naturligtvis inte skyldig till rasistiska rlöpningar av det slaget, men han delar recensentens associationer. Jazzen uppfattas som vilda och oartikulerade djungelvrål. Därr ger han också jazzen ett associations- värde där musiken är kongenial med stämningarna på restaurangen, även om musikerna rolämpas och misshandlas. Några av de bästa fiktiva skildringarna av nazismens rföljelse av jazzen finns annars i Thomas Carters film Swing Kids, 1993, och den kanadensiska rfattarinnan Esi Edugyans roman Half Blood Blues, 2011.

En sådan analys var Pär Lagerkvist knappast mäktig 1933. I stället kan vi se likheter med T.S. Eliots tematisering av jazzen i The Waste Land, 1922. Där blir musiken ett av uttrycken r samtidens rfall och den andliga torka som ger dikten dess ideologiska och tematiska utgångspunkter:

Are you alive, or not? Is there nothing in your head?But

O O O O that Shakespeherian Rag– Its so elegant

So intelligent

Visserligen rekommer inte ordet jazz i dikten. Den ironiska ordleken på Shakespeares namn knyts till Rag, men ett av den klassiska jazzens emblematiska stycken var Tiger Rag och sekelskiftets ragtime var en av de källor ur vilka jazzen skapades. 1932 publicerade också Erik Mesterton och Karin Boye sin svenska tolkning av Eliots dikt i tidskriften Spektrum. Där får de aktuella verserna en tydligare syftning till samtidens musik:

Lever du eller inte? Har du inget i huvudet?Bara

71

la la la la, jazz på Shakespehere, å så elegant

och intelligent

Det var året innan Pär Lagerkvist skrev Bödeln.

I rättvisans namn skall dock sägas att även jazzälskare vid den här tiden hade en primivistisk och romantiserande syn på jazzmusiken, inte minst tydligt i de dikter med jazzmotiv som Artur Lundkvist skrev, däribland Neger med saxofon i Fem unga.

Samtidsreferens och tidsbundenhet till trots, en gestalt i Bödeln griper över tiden, deln slv. Hans tidshet markeras redan i stycket som bildar brygga mellan romanens båda delar. långt är deln outgrundlig, men i slutet kommer han också slv till tals. Då blir han en tydligt symbolisk gestalt: jag den ende som inte åldras. Här hör vi också ett eko av Ahasverus, den olycklige som dömts att vandra r evigt som skulle bli huvudperson i rsta delen av Pilgrimstrilogin, Ahasverus d, 1960.

Där Ahasverus, liksom sibyllan, drabbats och dömts av Guds ondska, är även deln ett offer, ett redskap r människornas och gudarnas ondska, r– dömd till evig tid”:

Ännu kallar man mig och jag kommer. Jag ser över landen jorden ligger febrig och het och i rymden hörs skrin av sjuka fåglar. Då är det ondas brunsttid inne! Då ärdelstid.

Då råder, r att tala med Eliot, torka både i naturen och i människans sl.

Bödeln berättar också utrligt om hur han avrättade Kristus. Då riktar han sig till Gud, men får inget svar: Jag fick ta min bila igen och tillbaka samma väg. understryker Pär Lagerkvists ondskans och våldets eviga cirkularitet, men också människans plikt att utmana och avbryta våldets och ondskans uttryck i alla tider.

72